konfettikrig

I lägenheten jag hyr just nu finns en katt. Hon kom liksom med på köpet. De som känner mig vet mycket väl att jag inte är någon djurmänniska. De gör mig allergisk. Kräver för mycket uppmärksamhet. Förstår inte pikar. Inte ironi heller för den delen. De ägnar sig åt villkorslös kärlek. Men värst av allt är att de är som mig - tycker alltid om den som inte tycker om dem. Men nu bor jag alltså med en katt. Kan bli mysigt tänkte jag till en början och gick in med gott mod i samboskapet. Hon är ju tjock och tjocka djur är alltid lite sötare. Men oj så fel jag hade. 

 

För det första är hon ekonomiskt krävande. Två Mac-laddare har bitits av. TVÅ. Det är 1600 kronor totalt åt helvete. För det andra är hon som sagt väldigt tjock och går därför på diet och får bara äta två gånger om dagen. Därmed är hon konstant hungrig och blir totalt tokig så fort jag rör mig mot köket, vilket är ganska ofta. För det tredje hade jag inte riktigt räknat med att jag skulle vara tvungen att städa kattlådor. Det har gått så långt att jag drömmer om det på nätterna och där ser kissklumparna ut som chokladbollar. Och för det fjärde och förmodligen det värsta. Hon låter. Hela tiden. Alltså hela, hela, HELA tiden. Jag håller på att bli tokig. Skriker tillbaka VAD VILL DU MIG!? Vill kasta mig på marken och gråta. Få saker gör mig så frustrerad som upprepande irriterande ljud utan slut.

Ja. Lite så ser min och kattens relation ut. Stundtals mysig, överhängande omysig. Vi får se åt vilket håll det går tills månaden är slut.

 

Peace.