konfettikrig

Jag vet att jag inte borde lyssna på Bright eyes och läsa gamla inlägg om dig. Men det är det enda jag gör. Varje dag. Allt handlar ju för fan om dig. Och om honom. Ni har snurrat fram och tillbaka och förvirrat och sårat och gjort mig glad. 

 

Det blir så jävla tydligt när jag läser texterna. Både hur mycket jag tyckte om dig och hur mycket du sårade mig. De förtvivlade lyckorusen efter en helg med dig. Den totala olyckan efter de gånger du valt bort mig. Upp och ned. Hela tiden. Ena dagen så jävla glad att jag kunde dö, andra dagen bara dö. 

 

Så har vi honom. Han som fick mig att le igen efter du krossat mig som mest. Han som fick mig att tro att någon kanske, kanske, någon gång skulle vilja ha mig. Men han insåg han också att jag inte är en sådan man vill ha. Jag är en sådan man lämnar. Men jag förstår honom. Jag hade hjärtat på två ställen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag begravde mig i hans armar och hoppades att du skulle försvinna. Det gjorde du aldrig. Du dök alltid upp när jag precis skulle radera dig helt och viskade något om att det finns hopp för sådana som oss.

 

Är det här hoppet jag väntat på?