konfettikrig

Igår sa jag hej då till mamma och pappa. Jag hatar att säga hej då. Jag kan inte säga hej då och försöker därför undvika det så mycket som möjligt. Jag lider av extrem separationsångest. Jag gick runt med två tofsar runt fotleden i två år för jag vägrade kasta dem i Malaysia fast de var trasiga. Mina väskor och fickor är överfyllda av saker jag bara inte kan göra mig av med eftersom de kommer bli så ensamma och övergivna då. Jag vill inte göra någon (något) ledsen. Därför var några timmars smågråtande trots allt ganska milt för att vara mig. Känner mig nöjd.

Och idag var det dags att använda hjärnan för första gången på vad som känns som evigheter. Gick förvånansvärt bra. Hittade buss, skola, klassrum, toalett och caféteria alldeles för snabbt och låtsades därför ha otroligt viktiga saker för mig i min telefon i ungefär fyrtiofem minuter. Väl inne i klassrummet blev jag nervös av tystnaden och svarade på de flesta frågor. Så nu vet hela klassen att jag flyttade till Malmö för jag hört att det ska vara mysigt, att jag hyr ett rum, att jag tänkt bli journalist när jag blir stor, att jag använder både facebook och twitter och säkert något mer jag redan glömt. Justfan, jag måste kila och köpa en cykel. 

Peace.