konfettikrig

Jag är mycket. Och absolut inte bara bra saker. Men det finns en sak jag definitivt inte är. Jag är inte den som blev kvar. De där som lever på gamla meriter trots att ingen annan ser dem längre. De där som liksom nöjde sig och fastnade.

 

Det märktes redan i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. De som varit allt inom den äckliga grundskolans skyddande väggar mötte plötsligt en helt ny värld. En mycket större och inte lika lättlurad värld. Det räckte inte längre med att sminka sig mest och ha det mest urringade linnet och gärna en string som syntes över mjukisbyxans kant. 

 

Nej. I den mycket större och inte lika lättlurade världen kommer du inte långt på att vara kaxig och se ned på folk och hångla på festen. Där följer inte folk strömmen lika lätt som på den äckliga grundskolan på landet. Den där stämpeln ni satt med mobbad och ful och äcklig och konstig följer liksom inte automatiskt med.

 

Få saker får mig att må så bra som när jag ser dessa människor krypa längs väggarna i staden. De som blev kvar. De som todde de nått toppen på högstadiet och stannade där. Tiden sprang ifrån er. Vi sprang ifrån er. Vi som fick lida för vi vägrade lyda er lag om rätt och fel.

 

Det var ni som hade fel. Det var ni som blev kvar.