konfettikrig

För någon natt sedan när jag inte kunde sova tittade jag på en dokumentär om Lars Lerin, För dig naken. Jag tyckte om honom förut, men nu är jag fan helt jävla kär i honom. För han är exakt som mig. Jag är exakt som honom. Den panik och tvekan han känner inför den andres kärlek känner jag igen så himla mycket. Och jag vill också bara sätta mig på en stol och säga att jag har ingen styrka i mig själv att ta hand om det här. 

 

Jag känner igen mig i hans känsla av att han kanske måste leva själv. Att han kanske inte kan leva tillsammans med någon. Men mest av allt känner jag igen mig i hans tvekan om att någon skulle kunna tycka om honom. Och han säger det precis som jag skulle vilja säga det: Jag har så svårt att tro att jag med egen kraft ska kunna få någon att tycka om mig sådär fullt ut.