konfettikrig

Det börjar bli dags att mygga av tjugohundratolv. Om lite mer än tolv timmar står vi under ett tak i regnet och skålar och skriker gott nytt år och jag är nog lite fullare än de andra men det gör inget för det är ju nyår ändå och jag är ju bara på tillfälligt besök. 

 

Förut hade jag alltid superångest när ett år höll på att ta slut. Men då var jag ju mer ångest än människa i det mesta. Jag hade sådan separationsångest att jag knappt såg att det var värt att leva vidare med det nya året. Nu får jag mest bara ångest för jag inte vet om jag har gjort det bästa av året som gått eller om jag slösat bort ännu ett.

 

Men det här året har jag fan inte slösat bort tror jag. Jag känner mig sådär pirrig som jag ofta blir utan att riktigt veta varför. Men jag tolkar det som ett bra tecken. Tjugohundratretton kanske har potential till att bli ett överhängande bra år. Jag väljer att tro det.