konfettikrig

Jag började året med att tro att han jag trodde ville ha mig ville ha mig. Samtidigt kunde jag inte släppa dig. Jag hade gått vilse och tröttnat på att ha ett hjärta delat i två delar och se båda delarna krossas. Så jag flydde till Malmö för att bli hel. Jag lämnade allt jag visste och gav mig ut på mitt livs viktigaste äventyr. Och han jag trodde ville ha mig lovade att finnas kvar när jag kom hem.

 

Mitt malmöäventyr fortsatte och jag älskade allt. Jag började sakta sakta försöka bygga ihop mig själv och fan vad bra det kändes. Jag hade något som var mitt och inte bara mörker. Drömde om min lärare och drack vin på Möllan med nyfunna vänner.

 

Jag började känna mig så jävla hemma och blev kär i livet och Malmö. Det började bli vår och jag satt på taket och rökte och ni började liksom suddas ut lite. Eller, ni styrde inte hela mitt liv. Jag kunde vara glad utan att någon av er behövde säga att ni ville ha mig. Jag såg för första gången på evigheter att jag kanske skulle kunna leva ett liv utan er båda. I övrigt var min kropp i uppror och jag förberedde mig på ännu en flytt.

 

I och med en stressande flytt, skola och en plötslig insikt om att han jag trodde ville ha mig nog inte ville ha mig ändå började jag månaden med att gå sönder lite igen. Jag låg mest på en madrass i hörnet av rummet jag hyrde och skakade och grät utan att riktigt veta varför. Men jag reste mig på nio igen och flyttade till en egen lägenhet och Malmö knackade mig på axeln och visade ännu en gång varför jag älskade staden. Jag gick i vårsolen längs gatorna och log och folk log tillbaka.