Det börjar bli dags att mygga av tjugohundratolv. Om lite mer än tolv timmar står vi under ett tak i regnet och skålar och skriker gott nytt år och jag är nog lite fullare än de andra men det gör inget för det är ju nyår ändå och jag är ju bara på tillfälligt besök.
Förut hade jag alltid superångest när ett år höll på att ta slut. Men då var jag ju mer ångest än människa i det mesta. Jag hade sådan separationsångest att jag knappt såg att det var värt att leva vidare med det nya året. Nu får jag mest bara ångest för jag inte vet om jag har gjort det bästa av året som gått eller om jag slösat bort ännu ett.
Men det här året har jag fan inte slösat bort tror jag. Jag känner mig sådär pirrig som jag ofta blir utan att riktigt veta varför. Men jag tolkar det som ett bra tecken. Tjugohundratretton kanske har potential till att bli ett överhängande bra år. Jag väljer att tro det.
För någon natt sedan när jag inte kunde sova tittade jag på en dokumentär om Lars Lerin, För dig naken. Jag tyckte om honom förut, men nu är jag fan helt jävla kär i honom. För han är exakt som mig. Jag är exakt som honom. Den panik och tvekan han känner inför den andres kärlek känner jag igen så himla mycket. Och jag vill också bara sätta mig på en stol och säga att jag har ingen styrka i mig själv att ta hand om det här.
Jag känner igen mig i hans känsla av att han kanske måste leva själv. Att han kanske inte kan leva tillsammans med någon. Men mest av allt känner jag igen mig i hans tvekan om att någon skulle kunna tycka om honom. Och han säger det precis som jag skulle vilja säga det: Jag har så svårt att tro att jag med egen kraft ska kunna få någon att tycka om mig sådär fullt ut.
Valborg spenderades i Lund och min syster var på besök och vi var på efterfest i en lägenhet där man fick röka under fläkten och han sjöng som Dylan och spelade munspel. Jag bodde själv och spenderade de lediga dagarna i solen i parken eller på stranden. Vi drack vin och rökte och livet var lika bra som på film.
Juni
Skolan tog slut och jag sa hej då till staden som läkt mig och alla människor och flyttade hem till Västerås igen. Jag försökte landa i mitt gamla liv igen fast med mitt nya jag. Livrädd för att falla tillbaka. Jag skrev om att jag ett år tidigare slitit mitt hjärta i två delar, men att ingen av er velat ha den andra delen. Jag skrev att ni kunde få behålla era halvor för Malmö hade gett mig ett nytt och helt hjärta. Trodde jag. Det var sommar och fest i staden. Jag var full och glad och träffade dig och du stod med henne men vi pratade som vi alltid pratat och hon gick förbi och jag såg hatet i hennes ögon men det var ändå alltid med henne du var i nattens sista timme. Så jag vaknade med han jag todde ville ha mig. Och jag trodde jag hade allt under kontroll. Jag trodde jag visste precis vad jag gjorde.
Juli
Jag åkte till Gotland och levde livet och undrade om du var där men det var du inte. Sedan började verkligheten med jobb och rutiner igen. Någon natt där på en uteservering träffade jag han jag trodde ville han mig och jag satt med hans kompis och han pratade med min kompis och jag trodde allt var som det skulle. Men så rasade allt och jag förstod att han jag trodde ville ha mig absolut inte ville ha mig och jag sprang och grät och slog och önskade att allt bara skulle vara en dröm. Men jag var tvungen att möta hans blick på måndagen och jag kände att inget skulle bli som det en gång var.
Augusti
Jag kommer inte ihåg någonting från augusti. Jag var väl förmodligen mest full och ledsen och hatade att behöva möta hans blick varje dag när blicken inte längre sa att han ville ha mig. Jag ville bort men visste inte var. Bara någonstans där jag kunde få börja om.
Jag började året med att tro att han jag trodde ville ha mig ville ha mig. Samtidigt kunde jag inte släppa dig. Jag hade gått vilse och tröttnat på att ha ett hjärta delat i två delar och se båda delarna krossas. Så jag flydde till Malmö för att bli hel. Jag lämnade allt jag visste och gav mig ut på mitt livs viktigaste äventyr. Och han jag trodde ville ha mig lovade att finnas kvar när jag kom hem.
Februari
Mitt malmöäventyr fortsatte och jag älskade allt. Jag började sakta sakta försöka bygga ihop mig själv och fan vad bra det kändes. Jag hade något som var mitt och inte bara mörker. Drömde om min lärare och drack vin på Möllan med nyfunna vänner.
Mars
Jag började känna mig så jävla hemma och blev kär i livet och Malmö. Det började bli vår och jag satt på taket och rökte och ni började liksom suddas ut lite. Eller, ni styrde inte hela mitt liv. Jag kunde vara glad utan att någon av er behövde säga att ni ville ha mig. Jag såg för första gången på evigheter att jag kanske skulle kunna leva ett liv utan er båda. I övrigt var min kropp i uppror och jag förberedde mig på ännu en flytt.
April
I och med en stressande flytt, skola och en plötslig insikt om att han jag trodde ville ha mig nog inte ville ha mig ändå började jag månaden med att gå sönder lite igen. Jag låg mest på en madrass i hörnet av rummet jag hyrde och skakade och grät utan att riktigt veta varför. Men jag reste mig på nio igen och flyttade till en egen lägenhet och Malmö knackade mig på axeln och visade ännu en gång varför jag älskade staden. Jag gick i vårsolen längs gatorna och log och folk log tillbaka.
Jag är mycket. Och absolut inte bara bra saker. Men det finns en sak jag definitivt inte är. Jag är inte den som blev kvar. De där som lever på gamla meriter trots att ingen annan ser dem längre. De där som liksom nöjde sig och fastnade.
Det märktes redan i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. De som varit allt inom den äckliga grundskolans skyddande väggar mötte plötsligt en helt ny värld. En mycket större och inte lika lättlurad värld. Det räckte inte längre med att sminka sig mest och ha det mest urringade linnet och gärna en string som syntes över mjukisbyxans kant.
Nej. I den mycket större och inte lika lättlurade världen kommer du inte långt på att vara kaxig och se ned på folk och hångla på festen. Där följer inte folk strömmen lika lätt som på den äckliga grundskolan på landet. Den där stämpeln ni satt med mobbad och ful och äcklig och konstig följer liksom inte automatiskt med.
Få saker får mig att må så bra som när jag ser dessa människor krypa längs väggarna i staden. De som blev kvar. De som todde de nått toppen på högstadiet och stannade där. Tiden sprang ifrån er. Vi sprang ifrån er. Vi som fick lida för vi vägrade lyda er lag om rätt och fel.
Det var ni som hade fel. Det var ni som blev kvar.
Det är så jävla bra i teorin det här. Sådär som på film när de som alltid var kära men inte kunde få varandra till slut får varandra och hon kastar sig i hans armar i en snöig park och de liksom snurrar och är glada och ler äckligt glatt. Så bra är det i teorin. Om inte jag skulle komma och förstöra allt.
Jag får fan panik när jag känner ditt hjärta slå och det slår så mycket hårdare än mitt hjärta och jag vet inte om mitt hjärta någonsin kommer kunna slå så hårt för jag vet inte om det slagits sönder. Men jag vet också att det inte är sant och att det bara är jag som byggt en för hög mur.
Jag får fan panik när Plura sjunger "män som mig behöver nån som dig, vill du dela allt med en man som mig?" och vi dansar på ditt golv. Och jag får fan ännu mer panik när han sjunger "män som mig går genom mörker och regn, för nån som dig" och du kramar mig extra hårt.
Jag får panik för att allt är så jävla bra i teorin och jag vill bara vara hos dig hela tiden men tvingar ändå bort mig själv. För det enda som ekar i mitt huvud är: Låt ingen trampa på dig Evelina. Låt ingen trampa på dig.
Det är något med det där att kasta sig i någons armar och säga min kropp är din, och det är så jävla självklart, som skrämmer livet ur mig. Det går emot allt jag vet och jag tycker absolut inte det är så jävla självklart. Min kropp är min och jag får fan panik när jag inte har kontroll över den.
Ibland, när jag borde göra en miljon andra saker, brukar jag roa mig med att titta på vad folk lyssnar på på spotify. Det dyker alltid upp någon såndär som lever i ett på ytan så in i helvete lyckligt förhållande och låt efter låt hen lyssnar på handlar om äckligt lycklig kärlek och om att vara så kär att man är beredd att dö för den andra. Och jag bara skrattar och tänker att ni är lurade allihop.
Så trycker jag på private session så ingen kan döma mig och lyssnar på Bright eye och skriker mig hes till tonerna av mitt tonårsmörker. Mig lurar ni inte.
Det finns så himla mycket att säga men jag fryser för mycket nu när du inte värmer mig så vi skiter i det va. Istället förbannar jag mitt värmeelement för att det inte är tillräckligt varmt och att minusgraderna i mitt rum inte försvinner.
Jag kanske skulle ha legat kvar under ditt täcke och klappa ditt huvud och skratta åt hur bakis du är tills du puttar ut mig ur sängen för att byta låt och så blir jag rastlös och suckar så högt att du måste vakna till och du häller vatten på mig för då börjar jag frysa igen och då måste du värma mig och så somnar vi om. Det låter ju ändå ganska fint när jag tänker på det.
Så ligger jag där i din säng igen. Med ångest och ännu mer ångest för jag har ångest. Och ur högtalarna hörs Eldkvarn och Lundell och Springsteen och de sjunger om kärlek och du kramar mig lite extra hårt varje gång texten verkar handla om oss och jag stirrar med tom blick i taket medan du pussar min nacke. Och jag känner fan bara panik.
Du säger att du vill förstå. Att du vill veta vad jag tänker när jag kastar mig ifrån dig i panik. Du säger att du är beredd på det mesta för mig skull. Men jag har så svårt att se att du verkligen verkligen skulle förstå. Du skulle dra din hand genom mitt hår och pussa min panna och säga fan Evelina, vad jobbigt, men skulle du verkligen förstå? Jag förstår ju inte ens.
Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det.
Det här skrämmer livet ut mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det är ju nu jag brukar få er att inse att jag inte är den ni trodde och ni väljer att gå för en sådan som mig kan man ju inte leva med och jag står kvar och ångrar att jag tvingade bort er.
Jag förstår inte hur folk som inte är rädda fungerar. Eller om de är rädda, hur de kan se förbi det? Jag tror det finns en automatisk gräns för hur länga man kan tycka om mig. För hur länge man liksom står ur. Du är farligt nära att passera den gränsen. Och alla vet att ju hårdare en lina spänns, ju ondare gör det när den brister.
Jag är jävligt kluven just nu. Du måste förstå att det finns en miljon röster i mitt huvud som säger åt mig att göra en miljon olika saker. Men hur skulle du kunna förstå det? Just nu säger den starkaste rösten åt mig att hitta på ursäkter för att slippa ses, förutom när jag är full då för då kan jag tysta några av rösterna, så tröttnar du på mina ursäkter och jag tycker du är dum i huvudet och så går du vidare och jag lever olyckligt i alla mina dar. Slut på sagan om oss.
Här har vi det bästa i hela världen. Min familj. Jag kommer ihåg alla gånger jag blivit förvånad över hur andra familjer fungerar. När jag var liten och hörde kompisars föräldrar bråka. Hörde barnen säga saker till sina föräldrar som jag inte ens kunnat tänka när jag varit som argast.
Jag är 22 år och kan komma på två gånger då det har varit riktigt jävla dålig stämning i familjen. Och det varade inte speciellt länge. Vi är helt enkelt inte en familj som bråkar. Vi är en familj som leker lekar, adopterar folk som inte har en lika bra familj, kan sova i mamma och pappas säng fast det är alldeles för trång men så himla mysigt, har traditioner som står över allt, har disco på helgerna och bara är så himla bra tillsammans.
Det enda negativa jag kan komma på med att ha världens bästa familj, är att jag alltid fått försvara mig själv så jävla mycket. Jag har fått försvara min rätt att må dåligt ibland. För ibland spelar det ingen roll hur mycket ens familj lyfter upp en, det kan finnas mörker som tynger ner alldeles för mycket ändå.
Jag vet inte varför, och det spelar egentligen ingen roll, men jag känner mig bara så himla glad just nu. Jag ligger i sängen och dricker kaffe och tittar på Musikhjälpen bara för att jag kan och känner hur det nästan pirrar i hela kroppen. Sådär som det gör ibland och jag vet aldrig varför. Men jag tycker om det så himla mycket.
Så tycker jag om mitt liv här i Sundsvall också. Alla underbara människor som är så konstiga och bra. Det känns så fint att ha en liten familj när den riktiga familjen är så långt borta. Någon som kommer ner och tigger mat en lördag och som man kan ha snöbollskrig med i natten. Någon som lyssnar på all skit jag får för mig att kasta ur mig ibland. Någon att vakna med så den kemiska ångesten försvinner. Några att spendera söndagskvällarna med utan att behöva göra mer än att ligga på ett golv.
Ja, det är ett bra liv jag har här. Och jag är så jävla glad över att jag är just här just nu.
Redaktionsövningen är över och nu är det väl dags att ta tag i livet igen. Jag gjorde det genom att vara full i två dagar. Men det vara det värt. Sista helgen i Sundsvall i år är snart slut och på onsdag bär det av hem. Jag är fan lite nervös. Men det ska väl bli bra det också. Kankse.
Det är lite såhär mina dagar ser ut den här veckan. Vi har redaktionsövning och jag har ännu en gång kommit fram till att mitt framtida jobba är världens bästa jobb. För det mesta har jag kartlagt ett parti totalt och pratat med en miljon människor. Och imorgon smäller det. Om 22 timmar är det deadline. På något sätt ska jag då ha lyckats sätta ihop alla olika infallsvinklar till ett uppslag och presentera något bra. Men först måste jag fan sova någon timme.
För exakt ett år sedan hade jag raderat dig ur mitt liv. Jag hade kastat mitt hjärta till han jag trodde ville ha mig. Han jag trodde skulle rädda mig ur slamsorna du lämnade mig i.
För exakt ett år sedan frågade jag vad det egentligen var han ville. Han bara log och sa vad tror du, så kysste han mig i vinternatten. Och det var som om minusgraderna försvann, då när jag trodde han ville ha mig.
För exakt ett år sedan såg jag honom med en annan. Och han vinglade fram och försökte smeka min kind. Det enda jag kände var att han kastade mitt hjärta så hårt han kunde, så långt han kunde.
Det gjorde så ont och jag kände mig så förnedrad och jag hatade hela världen och lovade mig själv att aldrig mer bli kär. Men jag förlät honom. Han hade ju sagt att han ville ha mig och jag ville bara vara någons. Jag kunde inte stå utan någon som höll i mig.
Det skulle dröja över ett halvår innan han besvarade mig fråga på nytt med att vakna i min säng en söndag, och sedan aldrg mer komma tillbaka dit.
Den här veckan, den som började precis idag, är fan en av de bästa veckorna på hela året. Varje år när musikhjälpen sänds går jag runt konstant lyckorusig och bara älskar allt och alla. Det var för fem år sedan, när jag för första gången hörde musikhjälpen, jag kom fram till att jag bara måste jobba med radio. Och nu är jag alltså på väg. Dit och överallt. Jag är så jävla på väg till livet.
Japp. Jag funderar på att tända alla jävla lampor som finns och låtsas att mörkret inte existerar.
När jag skulle fylla tjugoett råkade det sammanfalla med den dag någon gubbe hade förutspått att jorden skulle gå under. Jag bestämde mig för att ska jag dö, ska jag göra det tillsammans med alla jag känner. Så jag bjöd in till begravningsfest. Jag liksom svävade som på moln hela natten där jag gick runt och tittade på alla svartklädda människor. Jag försökte skaffa en uppfattning om hur många det var där, men vid fyrtio tappade jag alltid bort mig. Vi dansade hela natten och några hade ordnat frågesport om mig och det var bara en sådan där kväll då allt känns underbart och fint.
Det där med utseende. Det är fan inte lätt. Det verkar omöjligt att bli nöjd. Det verkar omöjligt att se vad andra ser. Men det är inte så lätt när hjärnan blivit hjärntvättad för många gånger. Det är ingen självklarhet att vända det som en gång sades ironiskt för att förlöjliga, till något som nu är på riktigt och seriöst. Den dag jag kan få en komplimang och ta den till mig, inte ta för givet att den som gett den driver med mig, den dagen längtar jag efter.
Ideal kan vara det sjukaste som finns. Varför sträva efter något som ändå är totalt omöjligt att uppfylla? Och strävar du efter dem är du sjuk i huvudet för du ska ju inte FÖRSÖKA vara perfekt. Det är bara töntigt. Men strävar du inte efter dem är du också sjuk i huvudet för du måste ju vara snygg för i helvete.
Jag har i hela mitt liv fått höra hur smal jag är. Tack för att du sa det för jag hade inte märkt själv att alla kläder är för stora och inte riktigt sitter som de ska. Folk verkar tro att det är någon typ av rättighet att berätta för smala människor hur smala de är. Och fast de säger det med avsky i rösten verkar det vara meningen att jag på något sätt ska ta det som en komplimang. Men hur skulle det kunna vara en komplimang att se sjuk ut?
I alla jävla tidining som ska ha ett BRA ideal hyllar de fettet och en riktig kvinna ska ha lite hull och att vara smal är så jävla ute. Kan vi inte bara ensa om att det inte finns några bra ideal? Kan vi inte bara enas om att folk får väl se ut hur i helvete de vill?
Jag kommer aldrig glömma dagen då jag var inne på hm och testade en tröja framför en spegel. Ett gäng yngre tjejer stod och glodde som aldrig förr. När jag tog av mig tröjan hör jag en av dem säga högt och tydligt "Där är en sådan där smal jävel som tror att hon är något." Hon var så jävla förbannad på mig att hennes kompisar fick hindre henne från att gå fram eller säga något mer.
Nej. Jag tror inte att jag är något. Jag kommer aldrig tro att jag är något. För alla jävla kommentarer skulle ta för lång tid att slå sönder. Jag kommer aldrig hinna fylla igen hålen med positiva.
Det finns folk som tittar. Och så finns det folk som ser. Den första människa jag träffade som verkligen såg var en lärare på gymnasiet. Jag hatade henne. Hon stoppade mig i dörren, såg mig i ögonen och sa: du mår inte bra Evelina. Det gör jag visst, mumlade jag och gick in och torkade tårarna när ingen såg. Men hon gav aldrig upp. Hon fortsatte se på mig med den där blicken som skvallrade om att hon visste att det fanns något där inne. Hon fortsatte stoppa mig när hon kunde och sa exakt vad jag behövde, men absolut inte ville, höra.
Åh vad jag hatade henne. Jag tyckte hon la sig i saker hon inte hade med att göra. Jag tyckte hon dömde mig för något jag inte var. Det enda hon gjorde var att se exakt vem jag var.
Så kom en dag då hon stoppade mig i dörren igen. Hon såg mig i ögonen och sa: Idag Evelina, idag mår du bra. Det är så här jag vill se dig. Jag bara log, gick in och torkade tårarna igen. Men av glädje. Och hon hade så rätt. Jag kommer ihåg hur bra jag mådde den dagen. Hur jag kände att hela livet hade vänt. Hur jag plötsligt kände glädje.
Men dessa människor, som ser saker, skrämmer mig mer än något annat. Hur skulle någon kunna välja att vara med mig om den verkligen såg? Men hur skulle jag kunna leva med någon som inte såg?
Igår, när jag låg och väntade på att inte kunna sova, kom jag plötsligt på mig själv med att blunda och slumra till mitt i Debatt. Min första tanke var att något var fel. Det kändes så konstigt att försöka sova utan att behöva försöka på riktigt.
Men jag somnade. För första gången på två veckor lyckades jag somna utan det där kriget med mig själv först. Kriget där jag försöker intala mig själv att det inte alls är farligt att somna men mina ögon vägrar blunda för då kanske jag somnar.
Att jag vaknade till med panik lite då och då kan jag verkligen ta. Det där med att hålla andan i sömnen kan jag också ta. Bara min sömnrädsla försvinner. För den här gången.
Det här, ska jag tala om, är mina underbart snygga systrar. Att ha systrar kan vara det bästa man kan ha i hela världen. När jag varit borta ett tag och kommer hem igen, kan jag inte låta bli att undra hur jag kunnat vara utan dem. Det är ju så tråkigt att inte kunna kasta mig på någon och brotta ner precis när jag vill.
Men så är jag mellansyster. Och det har ju sina för och nackdelar. Jag har alltid haft en storasyster att se upp till, och jag har alltid haft en lillasyster jag är starkare än. Men det betyder ju också att jag alltid haft en storasyster som varit förstingen, och en lillasyster som alltid varit minstingen. Jag vet inte om det är därför, men av någon anledning blev jag den som alltid varit fucked up i alla fall.
Men hur mycket mellansystersyndrom jag än lider av, är mina systrar två av de personer som betyder mest av allt i hela världen för mig. De kommer alltid vara mina systrar. De kommer alltid vara min allra bästa vänner.
Igår flyttade jag in i min alldeles egna lägenhet. Det är första gången jag flyttar och får ha mina egna grejer. Den är fortfarande kaos och saknar ganska mycket möbler, men det som jag fått upp är fint i alla fall.
Midsommar. Det kan nog inte bli mer sommar än så. Mitt hår var solblekt och fluffigt. Jag hade precis flyttat hem från Malmö och ännu inte fått mitt hjärta krossat för den här gången. Det skulle dröja en vecka innan du sa att du inte ville ha mig men somnade med armen runt min midja ändå. Sommar alltså. Fan vad fint det är. Speciellt nu när det är arton minus ute.
Det finns så himla många människor jag beundrar här i världen. Devendra Banhart är en av dem så han får symbolisera alla.
Men så har vi farmor också. Farmor som alltid varit så jävla stark och tagit hand om allt och alla och fixat och donat. Farmor som tagit hand om farfar i flera år sedan han blev sjuk. Jag fattar verkligen inte hur hon orkar. Hur hon orkar ta hand om farfar hela hela tiden och samtidigt också ta hand om resten av familjen och ordna middagar och fester och allt vad hon gör.
Farmor är en av de människor jag kan bli som argast på. Som när hon vägrar inse att något annat sätt än sitt eget är det bästa. Som när hon vägrar släppa taget om farfar fast alla ser att det sakta bryter ner henne. Men hur arg jag än kan bli på farmor kommer hon alltid vara den starkaste människa jag någonsin träffat. Vore jag hälften så stark som hon skulle jag kunna gå genom livet med rak rygg och klara allt. Men tills dess får jag luta mig mot hennne.
Det är totalt omöjligt att välja ut en bästa vän. Jag har så himla många bra vänner att jag ibland knappt kan fatta att det är sant. Så här kommer ännu en uppsjö med bilder av folk jag tycker så otroligt mycket om.
Jag, Jossa och Ida. Jossa har jag känt sedan jag var sju år. Någon gång på mellanstadiet bildade hon och jag, med våra respektive bästa kompisar, ett gäng under namnet EJAK. Resten av skoltiden var vi oskiljaktiga. Ida och jag har gått på samma skola hela livet men det var inte förrän på gymnasiet vi hamnade i samma klass och lärde känna varandra. Det var en fest och vi hamnade på toaletten och var trött på våra egna kompisar så sket i allt och alla och blev en duo.
W alltså. Vi har också känt varandra i evigheter, sedan jag var sex, men blev riktigt jävla bra kompisar någon gång efter gymnasiet tror jag. Jag vet inte hur många gånger hon pusslat ihop mig när jag gått sönder eller hur många sjuka grejer vi gjort tillsammans.
Bella lärde jag känna i ettan på gymnasiet. Hon, jag och två till umgicks konstant. Hur mycket vi ses går alltid i perioder men kärleksproblemen och skitsnacket liggande på hennes matta är alltid det bästa. Nu får vi ta det på skype så ofta vi hinner.
Här har vi Alexandra. En av mina nyaste vänner. Vi har gått i samma skola från ettan till nian men lärde inte känna varandra förrän vi började jobba på samma jobb för ungefär tre år sedan. Då gick allt så hilma fort. Plötsligt pratade vi om all världens dilemman och jag hade äntligen hittat någon som förstår det svåra i basal beslutsångest och massa andra onödiga tankar.
Olof har jag vetat vem det är sedan mellanstadiet och känt sedan en vild sommar efter nian. Han var skatare och hängde med några killar jag hängde med. Sedan träffades vi bara sporadiskt tills jag började jobba på samma jobb som honom och vi drack öl mest hela tiden och pratade om livet.
Hannah lärde jag känna i sjuan. Vi var ett sådant där stort tjejgäng som inte brydde oss så mycket om alla andra utan mest hade kul. Vintern 2010 åkte vi två ut på en långresa till Thailand och Malaysia och hade det bara så himla bra. Det är svårt att inte komma varandra nära när man bara har varandra som trygghet i fem veckor.
Eftersom alla gamla bilder ligger på en annan dator har jag faktiskt inga bra bilder på resten. Så det fick räcka där. Men så har jag ju mina ångestar såklart. Men de kommer nog dyka upp en hel del ändå så de får inte heller någon bild just nu.
Jag funderar allt oftare på om jag inte bara borde ge efter. Inse att jag tänkt på dig varje dag sedan jag såg dig första gången för över två och ett halvt år sedan. Jag har aldrig haft dig så nära som nu. Och då är du ändå trettiofem mil bort.
Men det är så mycket mer som följer med om jag skulle bestämma mig för att våga falla. Så mycket du inte vet. Jag vill så gärna att du ska tro att jag är den där glada du nog tror att jag är. Jag är hon, men det finns så mycket annat också.
Om jag nu skulle våga, ser jag inget annat än att du skulle springa åt andra hållet. Det känns helt omöjligt att du skulle stå kvar och låta mig somna på din arm ändå. Det fungerar bara inte så. Det är aldrig så det slutar. Det slutar med att jag ser dig gå och jag står kvar och ångrar att jag ens mötte dig. Fast innerst inne vill jag inget annat än att du ska vända och komma tillbaka.
I år har jag flyttat så många gånger att jag tappat räkningen. Därför kommer här en hel uppsjö med bilder på mig hemma i de olika hemmen. Och då räknar jag inte de tillfälliga hotellrummen och lånade lägenheter i Sundsvall.
I januari flyttade jag ner till Malmö. Första lägenheten där var helt underbar. En femma på femte våningen med takterrass.
Andra halvan av halvåret i Malmö hyrde jag en etta i andrahand vid Nobel. Jag trivdes hur bra som helst med alla konstiga möbler och en balkong som såg ut att kunna rasa när som helst.
I september flyttade jag upp till Sundsvall och efter många turer fram och tillbaka lyckades jag få tag i en lägenhet att hyra. Jag insåg att jag inte hade en enda bild på mig där man ser hur den ser ut.
Och SNART kan jag ta bilder i min nya lägenhet. Den som är bara min och som jag får ha mina grejer i. Just nu ser den ut som en cirkus blandat med kaos. Men jag tror det kan blir bra. Om jag lyckas hitta lite möbler och orkar flytta över alla mina grejer.
Det låter så enkelt när du frågar varför jag har ångest. Om jag visste det skulle så mycket vara så mycket lättare. Så jag ljuger ihop något svar och skrattar bort det. Förmildrar allt som sagts.
Jag känner mig så dum när du frågar om jag kommer sova i natt. Om jag inte ens klarar en sådan enkel sak som att sova, vad klarar jag då? Så jag säger att jag är trött och nog kommer sova och god natt och du säger sov så gott. Men jag sover inte.
YES jag tänkte vara ambitiös osv och väga upp all jagärensvårtjejsomgåttvilseilivetkänsla med en julkalender jag hittade någonstans. Får se om jag känner mig lika peppad imorgon.
Här har vi en bild från sommaren 2011. Jag och W var på Gotland och levde livet. Väntade på bussen från Fårö till Visby för att dansa hela natten och det regnade lite men det gjorde liksom inget för allt vara bara så hilma bra.
Jag var lagom kär i någon jag trodde ville ha mig. Du var också på Gotland och jag tvingade mig själv att ringa dig. Det var en av alla sista chanser jag skulle ge dig. Du var full som fan och sökte med blicken efter allt som rörde sig. Jag tror jag bestämde mig för att du var en idiot och jag ringde han som jag trodde ville ha mig istället.
Så har familjen åkt hem och jag har ännu mindre anledningar till att smita från pluggandet. Jag ska bara dricka lite mer kaffe och lyssna på några fler låtar och klappa lite mer på min trasiga kropp. Jag måste lära mig stå på benen om nätterna. Men jag lever och helgen var fin.
