konfettikrig

Jag funderar allt oftare på om jag inte bara borde ge efter. Inse att jag tänkt på dig varje dag sedan jag såg dig första gången för över två och ett halvt år sedan. Jag har aldrig haft dig så nära som nu. Och då är du ändå trettiofem mil bort. 

 

Men det är så mycket mer som följer med om jag skulle bestämma mig för att våga falla. Så mycket du inte vet. Jag vill så gärna att du ska tro att jag är den där glada du nog tror att jag är. Jag är hon, men det finns så mycket annat också.

 

Om jag nu skulle våga, ser jag inget annat än att du skulle springa åt andra hållet. Det känns helt omöjligt att du skulle stå kvar och låta mig somna på din arm ändå. Det fungerar bara inte så. Det är aldrig så det slutar. Det slutar med att jag ser dig gå och jag står kvar och ångrar att jag ens mötte dig. Fast innerst inne vill jag inget annat än att du ska vända och komma tillbaka. 

 

Men jag kanske borde våga.