konfettikrig

Idag är en av de där dagarna då jag känner i hela kroppen hur jävla mycket jag älskar Malmö. Vaknade tidigt och drack kaffe till Morgonpasset. Bättre start på dagen finns inte. Krigade på mig mina alldeles för tighta skinnbyxor och begav mig ut i solen. Sedan jag flyttade till Malmö har jag fått ögonen för det där att strosa i ovisshet. Jag älskar att lyssna på en pod, vandra längs gatorna och bara titta. Och andas. Idag tog benen mig till stan, vilket de i och för sig oftats gör. Längs gågatan pausade jag Filip och Fredrik en stund för att slå mig ner och lyssna på min absoluta favoritgatumusikant. Sekunden senare stod han framför mig, log och frågade om jag hade en tändare. Jag sa nej men han stod kvar och pratade en stund innan han drog igång nästa låt. Glad och återigen nykär strosade jag vidare. Köpte mig lite godis och slog mig ner i solen i parken och läste. Någon timme senare höll skinnbyxorna på att smälta sönder och jag begav mig hemåt. Plötsligt cyklar en man upp bredvid mig och frågar vad jag lyssnar på. Han va från New York och hade precis tagit sig till Malmö från Köpenhamn för att se vad Sverige hade att erbjuda. Vi kom fram till att Malmö är en alldeles fantastisk stad och jag förvånades över hur cool jag lät när jag pratade engelska. Sedan skulle jag svänga av och vi önskade varandra ett bra liv i Malmö. Åååh jag är så sinnessjukt jävla kär i den här staden. Allt är nytt. Allt är fint. Det är varmt. Jag ler när jag går ensam längs gatorna. Folk ler tillbaka. Folk kommer fram och pratar. Jag blir glad när folk pratar. Jag inser att flytten till Malmö har fullbordat sitt syfte.

Peace.