konfettikrig

Jag vill att du ska veta att det känns så förbannat jävla bra att kunna träffa dig och se dig gå utan att önska att du kom tillbaka. På något sjukt jävla sätt känns det så skönt att det är du som sitter på golvet och ber mig komma tillbaka. Äntligen kan jag se dig som den patetiska människa du är. Jag kan säga det jag vill ha sagt och sedan återvända till mitt. För jag har något att återvända till nu. Jag behöver inte dig längre. Men någonstans långt där inom mig kan jag ändå inte låta bli att tycka synd om dig. Du är trots allt en människa jag tyckt väldigt mycket om. En människa som tagit upp större delen av mina tankar under en väldigt lång tid. Jag vet att detta inte är ditt rätta jag. Jag vet att det blivit fel någonstans. Men du måste se till att ordna upp ditt liv, vare sig du vill inse det eller inte. Jag känner mig mest bara lättad över att ditt instabila känsloliv inte går ut över mig längre. Jag är så glad över att jag inte låter mig luras när du bönar och ber om att jag ska stanna.