konfettikrig

Efter att ha kickat igång mig själv med te och ipren försökte jag ta tag i storstädningen. Som vanligt fastnade jag i fosterställning på den nybäddade sängen (kommer sällan längre än till just sängbäddningen) med den senaste Filip och Fredrik podden på högsta volym. I den nämndes Brigth Eyes och jag började nästan gråta direkt. Fosterställningen var ju liksom redan där. SÅ många gånger jag har gråtit till ljudet av Bright Eyes. Dock tror jag att jag oftast befann mig i en hög på golvet då. Fråga mig inte varför. Tyckte väl inte jag var värd sängen. Funderade på att leta upp mina Bright Eyes-plattor men kom fram till att nog är för labil för att ens se omslagen. Det gömmer sig för många mörka minnen i dem. Tillät mig dock att lyssna på First day of my life och jag älskar-älskar-älskar fortfarande den låten av hela mitt hjärta. Jag älskar naiviteten och önskar så innerligt att jag någon gång kan få se dig i ögonen och säga att jag är glad att jag inte dog innan jag träffade dig. Sedan råkade jag även lyssna på Lua en sådär tre, fyra, fem gånger och nu vill jag återigen bara gråta. Nog så.

Peace.