konfettikrig

Jag älskar känslan av glädjen som kommer krypande tillbaka. Som skamset står där och ber om ursäkt för att den gav sig av. För att den lämnade mig igen. Jag tar emot den med öppna armar och stoppar tillbaka den där den hör hemma. Där inne i min kropp där den ligger och sprider pirrande värme. Jag avvaktar ett tag med att vänja mig vid dess återkomst. Vill liksom inte bli besvikan om den skulle ge sig av igen. Testar att le lite och känner om det är för ansträngande. Funderar över huruvida jag skulle orka svara om någon ringde. Om jag skulle vilja prata eller om det mest skulle kännas som ett måste. Idag kom den tillbaka. Känslan av att jag vill ringa någon och prata om ingenting. Det kändes inte längre jobbigt att boka in saker att göra. Och det är jag så sinnessjukt glad för. Jag tror jag är tillbaka.

Peace.