konfettikrig

För varje dag som går blir jag mer och mer rädd för mig själv och mina tankar. Mina fantasier och min drömmar. Tiden då jag nöjde mig med tanken är för längesen förbi. Jag vill ha mer än en tanke. Det är lite som chips. Har man väl tagit ett är det omöjligt att stanna där. Flyr till annan destination för att skingra tankarna. Problemet är att jag tvekar på att det hjälper. Men någon som får upp en med ett leende på morgonen kan ju inte vara så fel. Något som får en att längta till nästa dag innan natten ens har kommit kan ju omöjligt vara dåligt. Eller?

Peace.