konfettikrig

Fröken Skäringer har gett mig en (många) tankeställare igen. Anledningen till att de som var populära på mellan/högstadiet oftast inte är så jävla coola på gymnasiet är att de alltid har kunnat luta sig på sin populäritet och aldrig behövt anstränga sig. Och tro mig, på mellan/högstadiet blir man inte populär för att man är så jävla smart, har så bra åsikter, är världens snällaste eller vågar vara och stå upp för sig själv. Man blir cool och populär för att man är snygg eller helt enkelt råkar hänga med de snygga. Egentligen behöver man inte vara så jävla snygg heller, det räcker med att vara lite vulgär, visa de tuttar man har och dricka alkohol så går pojkarna igång. Men sen kommer gymnasiet mina vänner. De små töser som alltid varit populära och stått i centrum placeras med folk som inte har en aning om vilka de är. Hur coola och populära de är. I nya sociala situationer räcker det inte längre med att luta sig på populäriteten man alltid haft, för för dessa människor är man från början ingenting. Och det är där vi vanliga, dödliga och opopulära plötsligt gör entré. Vi har aldrig lutat oss mot en stadig pelare av beundrare. Vi har aldrig kunnat säga och göra vad vi vill och komma undan med det bara för att vi är så otroooligt snygga och coola. Vi har levt ett liv på jorden. Har spenderat tid åt att lära känna människor istället för att se ner på dem. Lärt oss det sociala spelet som det ser ut utanför skolan skyddande populäritetsväggar. Och OH vad jag är glad för att jag inte var en populär skitunge som nu helt saknar självkänsla eftersom jag fortfarande saknar mig fanskara som ser upp till mig i vått och torrt. Tänk på den du!

Peace.