konfettikrig

I brist på annan sysselsättning (eller snarare för att slippa måla tak) tog jag mig igenom några av mina egna inlägg och insåg att jag inte gett mycket utrymme åt politik trots att det är det mitt liv kretsat kring de senaste veckorna/månaden. Kanske just därför kom jag på. Tror jag aldrig har diskuterat såhär mycket och intensivt i hela mitt liv. Ibland blir jag förvånad över hur smart och vilken bra människa jag är.
Imorgon är det dags att rösta och jag har i åratal vetat var min röst ska gå. Imorgon ska jag efter år av längtan äntligen få visa den. Imorgon ska någon för första gången räkna min röst och jag hoppas innerligt att det är den som byter ut detta tragiska samhälle mot ett rött paradis.

En sak som jag dock tänkt och irriterat mig lite på är att folk/politiker totalt verkar ha glömt att det finns människor. Att det är människoliv de håller i sina händer och spottar ut i debatten. Allt verkar handla om skatter, företag och allt annat vi människor har skapat. Ja, människan nämns. Det sägs att det är hon som ska få utdelning och tjäna på allt de pratar om men jag vette fan. Jag tror de krånglar till allt. Tar omvägar. Vi bygger och bygger men vi har ju för fan ingen grund att bygga på så inte konstigt att allt rasar. Jag tvekar på att människans grundbehov är några fler hundralappar i plånboken efter en sänkt skatt. Jag tvekar på att världen skulle bli en gnutta bättre bara vi hade råd med lite mer. Man kan alltid ha råd med lite mer. Det saknas alltid lite i kassan. Människan är en utdöende varelse. Vi är inte det viktigaste för varandra längre. Vi nöjer oss inte med ett lagom samhälle med gemenskap och kärlek. Vi ska ha allt. Helst själva.

Men som sagt, imorgon är det dags att välja. Ensam eller gemenskap?

Peace.