konfettikrig

För att få tiden att gå lite snabbare när jag målade det (näst) sista på taket ägde det rum en otroligt intressant monolog i mitt huvud, vilket det gör alldeles för ofta. Mot förmodan kände jag mig ganska positivt inställd till monologen och till och med trivdes lite med dess utspel. I takt med armkramp tryckte jag dock på paus och bedövade hjärnan lite framför fb. Bilder, bilder och åter bilder i koppling till monologen dök upp och jag kan fortfarande inte bestämma om jag tänker tolka detta som ett tecken eller ej. Efter att antalet nej och distraktionsmoment vara för många för att förbise känner jag att antalet ja ökar och distraktionsmomenten faller bort ett efter ett. Den som lever får se.

Peace.