konfettikrig

Med svullna knän försöker jag förflytta smärta i knäna till halsen istället genom att skrika mig hes till Robyn blandat med SoKo. Jenny Owen Youngs får också vara med på ett hörn. Läste en berättelse jag skrev i fyran igår. Måste säga att det var med skräckblandad förtjusning. Förtjusning genom att jag känner igen mitt sätt att skriva otroligt mycket. Skräck genom innehållet. Jag minns mina baktankar. Minns vad jag ville skriva egentligen. Känslan bakom varje ord kom tillbaka. När jag tänker efter har den nog aldrig försvunnit. Bara gömts undan. Förvarats i en liten ask inlindad i papper. Lagd i en kartong med lappen "Ömtåligt" påklistrad. Det komiska/värsta/bästa är att ingen annan skulle förstå något. Det ser ut som en halvt vanlig berättelse skriven av en liten flicka. Fröken hade skrivit en kommentar om att jag skulle fortsätta så blev det snart en hel roman. Tycker det tyder på att lärare inte lägger speciellt mycket tid på att analysera. Tänka. Titta. Se. Blir det lärare av mig en dag ska det bli en med öppna ögon. En som vågar se. Vågar reagera. Agera. Hon borde ha sett.

Peace.