konfettikrig

Jag trodde jag såg dig idag. Jag blev is för en alldeles för lång sekund. Som alltid ville jag ringa och fråga om det var du. Om bilen du körde va på väg hem till mig. Som tur var insåg jag att jag inte äger ditt nummer längre. Något jag både älskar och hatar. Men mest hatar jag att jag hatar det. Jag vill bara älska det. Jag ska bara älska det. Snart. Först skulle jag behöva en hjärndoktor som kan radera saker ur hjärnan. Eller det kanske är det den inte ska. För frågan är varför jag fortsätter på samma spår om och om igen.  Jag vill vara ensam och med mig själv. Den där kolonistugan jag alltid drömt om skulle vara mer än passande. Där skulle jag kunna spela Lundell på vinyl och äta smultron som jag odlat själv. Läsa min sjukt underbara bok och känna mig behövd igen. Jag ångrade mig. NI kväver allt syre man skapar expoltioner.

Peace.