konfettikrig

Att lämna kaffekoppen framme medan man går på toa är tydligen farligt. Nykissad och klar ska jag ta en klunk av mitt perfekta kaffe som har återfått drickbar temperatur. Chock. Det första jag möts av är en gigantisk klunk salt. Tack Bea. Tack. Såhär i efterhand förstår jag att det var salt som låg på botten och gjorde det så oerhört trögt att röra. Jag trodde det var gamla kafferester (ja, jag har blivit äcklig och dricker kaffe ur samma mugg hela dagen och ja det stelnar mellan varven) som låg och mös, men icke. Salt va det och inte så lite heller. Första impulsen var att spy. Jag stod emot. Det kändes som om någon råkat spilla frätande syra på min tunga. Det var det inte. Det var bara Bea som tyckte det var kul att salta mitt kaffe. Jag har aldrig mått så illa i mitt liv. (Jo det har jag.) Som plåster på såren fick jag besöka hennes hemliga gömma och ta en kopp av hennes lyxiga snabbkaffe. Mjölk fick jag till och med. Dock är saltsmaken fortfarande kvar i munnen. Tio minuter till lunch. Jag hoppas den försvinner då.

Peace.