konfettikrig

Det finns inget man kan blir så besviken på som människor. Vädret går inte att strya. Djur lever ett eget liv. En tv är gjord för att gå sönder. Någonstans trodde jag att människan hade kommit längre, men tydligen inte. Man spenderar ett liv åt att hela tiden bli påmind om att man inte duger. Att man inte får vara som man är. Exempel ett utspelade sig i måndags och kännd inte lika illa just nu efter exempel två men i alla fall. Jag och Linnéa kommer in på myrorna. Någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och möts av den argaste kärring jag sett i hela mitt liv. Med bestämd röst vräker hon ur sig "Ska du ha femtio kronor så du kan köpa dig lite kläder?!" I chock stammar jag fram ett "Eeeh... nej tack..." Kärringen tittar på mig med en så arg blick att jag helst ville dö. Hon vänder sig om och går. Jag och Linnéa blir stående ett tag i chock. Finns det alltså människor som har ett så obetydligt liv att de måste lägga sig i och klanka ner på andra? Vad gör det henne att jag går runt i strumpbyxor och klänning? Blir hon störd av mina så kallade horiga kläder? Jag har fått nog av kommentarer som denna. Det spelar ingen roll om det är kärringar på stan, kompisar, kompisars mammor, folk på jobbet eller vem fan som helst. Det enda jag vill är att folk ska sluta lägga sig i och sköta sitt eget istället för att hela tiden påpeka vad jag väljer att ha på mig och göra.
Exempel två upplevde jag idag när jag gick på stan. Jag var inne på hm och skulle prova en tröja. Kö till provrummen så jag ställer mig framför en spegel och börjar klä av mig jackan och tjocktröjan. Bakom mig hör jag någon säga något i stil med "Kolla, en såndär överdrivet smal som tror att hon är skitsnygg." Jag vänder mig om och ser ett gäng på tre ganska kraftiga tjejer. En av tjejerna tittar på mig som om jag just hade strypt en katt samtidigt som det hänger grönt slem ur min mun. Hatet lös som en varningslampa. Hennes kompisar inser situationen och börjar ropa på henne att de ska gå nu. SARA! SARA! SARA! De går och jag fortsätter prova min tröja. Ett tag senare kommer jag till en annan avdelning. De tre tjejerna är där. Kompisarna får syn på mig och börjar kalla på sin kompis igen. "Sara, vi ska gå nu." "Kom nu Sara." "Sara, kom så går vi." Jag blev nästan rädd att hon var farlig på riktigt och skulle hoppa på mig. Det gjorde hon inte. Hennes kompisar tog med henne och gick. Sara.
Jag förstår inte. De förstår inte. Ingen förstår. Varför tror alla dessa människor att de har rätt att påpeka något om mig? Något om alla? Här har vi ännu ett lysande exempel på att det är heeeelt okej att påpeka hur smal någon är. Hade det varit tvärtom, jag som sa "Kolla, en såndär tjock tjej!" hade jag varit dömd till döden. Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att säga en sån sak. Problemet är bara att det är helt okej att trycka upp i ansiktet på någon hur smal den är. Det är inte okej. Det har aldrig varit okej och kommer aldrig att bli.
Jag får se vad veckan mer har att bjuda på. Hittills ska jag skaffa vettiga kläder och gå upp i vikt. Noterat.

War.