konfettikrig

Ja. Skulle man definiera Evelina i en ordbok skulle nog beskrivningen lyda just Materiell separationsångesk. Eller egentligen allt som innehåller ordet ångest, men med en betoning på separationsångest. Varför? Jag har ingen aning. När det kommer till att göra sig av med saker och ting är jag världens blödigaste människa. Jag har aldrig riktigt reflekterat över hur stor min ångest blir men här om dagen slog det mig. Jag skulle ta upp nycklarna ur fickan och märkte att något ramlade ut samtidigt. Jag scannar av makren för att se vad det var. Fuck. En minimal toffs rätt i leran. Ett ögonblick funderar jag på att lämna den där. Men det går inte. Jag måste vända och plocka upp min stackars toffs. Där kan den ju inte ligga! Den blir ju ledsen! Detta var alltså bara en ynga toffs. Förstå då vilken ångest jag har över allt jag haft sedan jag var liten. Gosedjur. Leksaker. Småskit. Allt! Jag kan inte göra mig av med saker. Det går inte. Jag får ångest. Jag blir ledsen. Jag vill på riktigt börja gråta. Usch. Jag får jobbiga känslor bara av att tänka på att göra mig av med saker. Allt jag äger har känslor. Jag säger för i helvete GOODBYYYYE! till min skivspelare när jag stänger av den. Annars blir den ledsen och tror att jag har övergivit den.
Anledningen att att jag kallar det materiell separationsångest och inte bara separationsångest är att människor inte brukar vara lika svåra att skiljas från. Det finns människor jag skulle kunna döda för att få glömma. Jag vill inget annat än att bli av med dem. Eller? När jag tänker på saken är nog separationsångesten till människor precis lika stor, bara att jag förnekar det.

Peace.