konfettikrig

Efter att ha ägnat hela två arbeten åt feminism och kvinnokamp känner jag mig nu oerhört insatt och oerhört sugen på att få uppleva det. Om någon har en tidsmaskin på lager så informera mig. Jag skulle i stort sett ge vad som helst för att få bege mig till 70-talet och uppleva all dess charm. Jag vill uppleva det rebelliska klimatet och demonstrera till höger och vänster. Jag vill leva samtidigt som musiken jag älskar och människorna jag beundrar. Att veta att jag aldrig (man ska aldrig säga aldrig. KÄMPA VETENSKAPEN, KÄMPA!) kommer att få uppleva allt detta får mig att känna mig som ett barn vars storesyskon nyss berättat att jultomten inte existerar. Jag vill ju så oerhört gärna! Jag vet att jag skulle trivas så oerhört bra och älska varenda dag. Men så vet jag också att man alltid vill ha det man inte kan få. Tills någon vänlig själ ger mig en tidsmaskin ska jag ligga i mitt rum på den luddiga mattan som mamma tvingar mig att behålla, lyssna på Dylan och drömma. Drömma till ett annat liv som är mitt men ändå inte. I drömmarna är allt jag vill ha mitt för evigt.

Peace.