konfettikrig

Trött? frågade han med blicken fortfarande fastklistrad i den tjocka bok han höll i vänsterhanden. Mannen intill stannade upp i sitt försök att inta en mer behaglig ställning. Några millisekunder av tystnad senare svarade han med en förvirrad mumling och fortsatte sätta sig lite bekvämare på den hårda bänken. Mannen med boken ignorerade svaret och höll kvar boken i sin hårda blick. Vad som rörde sig på insidan av hans stela yttre var svårt att avläsa. Han visade inga känslor. Boken var hans allt. Hans älskarinna. Folk passerade och bänkgrannar avlöste varandra. Varje ny person möttes av samma fråga. Trött? Hans röst behöll samma dova tonläge varje gång. Bänkgrannarna, oftast män som redan levt sina bästa år, svarade alltid med samma förvirrade mummel. Tiden gick. Solen började dala från sin tron på himlen och det förbipasserande folket blev allt färre. Han var ensam kvar. Gatulyktornas gula ljus snuddade hans breda axlar utan att skänka tillräckligt med ljus för att se vad som prydde bokens sidor. Sakta slog han igen boken. Dammet yrde. Han reste sig minst lika sakta från bänken. Hans ståtliga kropp var iklädd mörk kostym. Sakta, sakta vände han sig och gick över det våta gräset. Fortsatte över ängen. Efter honom bildades en stig av nedtrampade blommor. Han gick. Sakta och utan mål.


(I väntan på det försenade planet från Turkiet beskådade jag en man. Han satt mittemot och läste en tjock bok. Av någon anledning fick han mig väldigt inspirerad till en till bok utöver den jag redan planerat att skriva. Det tackar jag honom för.)

Peace.