konfettikrig

Efter tolv år återstår nu bara två veckor och knappt en dag av skolans vardag. En vardag där man varje morgon gått upp och i stort sett exakt vetat vad dagen kommer innehålla. En vardag där skolan har suttit som en djävul på axeln och viskat att lite mer kan du, lite bättre är du, gör mer! Om två veckor och en dag är den vardagen slut. Om två veckor och en dag börjar ett nytt liv. Inte det riktigt, inte bättre och inte sämre, bara nytt. Helst plötsligt rivs murarna som befunnit sig framför ögonen och det är fritt att gå var man vill. Det är nu man ska leva livet. Det är den här tiden man ska se tillbaka på om 60 år och tänka att oj vad jag levde. Jag känner att det här är en otroligt viktig tid i livet. I evigheter har jag nu funderat på om jag har ångest eller inte. Jag tror jag har kommit fram till att jag inte har det. Dock känns det som att man borde och måste ha det. Jag menar, i tolv år har skolan i stort sett varit ens enda trygghet. Den enda fasta pelaren att hålla i. Jag må ha hatat hela mellanstadiet, kanske hela högstadiet och ettan men den har ändå funnits och man har alltid vetat att det kommer finnas kvar. Om två veckor och en dag finns den inte längre. Borde det inte infinna sig ångest i kroppen då? Nej, jag hoppar ångesten den här gången. Skolan och allt vad den innebär har bidragit med alldeles för mycket ångest i alla dess former redan. Gråter jag floder fredagen den tolfte juni är det antagligen glädjetårar. Jag tror inte det finns något jag hatat så mycket som vissa perioder i skolan. Jag vill inte ens prata om vissa hatkännslor jag har mot vissa år i skolan eftersom de gör för ont. Därför kommer jag om två veckor och en dag stå på ett traktorflek och skrika åt alla småungar att de har flera hundra dagar kvar och gråta av lycka när jag vet att mina flera hundra dagar i skolan är slut. Från och med den tolfte juni är livet mitt och bara mitt och jag kan göra vad jag vill och inte vill. Djävulen trillar av axeln och jag kankse äntligen kan höra fåglarnas kvitter igen. Så nej, någon ångest blir det inte för min del.

Peace.