konfettikrig

Jag känner mig oerhört mesig men jag kan inte rå för det. Ida ringde och här sitter jag med tårar i ögonen. Voer jag troende skulle jag be till högre makter att de skulle bota min vän, men nu är jag inte det så jag litar till naturen att jag snart ska få umgås med Idahoe igen. Jag tänker på henne typ varje minut och det enda jag vill är att ringa och fråga hur hon mår, om hon snart återvänder till verkligheten. Men då vet jag också att hon antagligen inte svarar så jag får nöja mig med att tänka på henne och hoppas på att hon ringer när hon orkar. Bli frisk då älskade vän!

Peace.