konfettikrig

Varje morgon innan jobbet spenderar jag en halvtimme på stationen. Den finaste stunden på hela dagen om jag ska vara ärlig. Är det sol sitter jag ute på en bänk och läsar. Luktar på morgonluften. Iakttar stressade människor. Känner mitt eget lugn. Andas i min egen takt. Är det regn sitter jag inne på en annan bänk. Läser samma bok men luktar på kaffe och bulldofterna som krigar om utrymmet. Lyssnar på frukostätares samtal om jobb och fritid. Lär mig folks rutiner. Jag älskar stunden för mig själv. 7.32 brukar jag röra mig mot hållplatsen. 7.35 brukar bussen komma men egentligen ska den gå först en minut senare. Oftast sitter Linnéa på den. Då är stunden för mig själv slut och jag har fått andas mina dagliga andetag. Den stunden lever jag på resten av dagen. Tills nästa dag då jag får en ny stund. Folk uppskattar ensamhet alldeles för lite.

Peace.