konfettikrig

Jag låg på golvet och lyssnade på Daniel Boyacioglu. Plötsligt startade en av mina filmer i huvudet. Den här handlade om mig. Bara mig. Jag satt i en rökig källarlokal och drack dåligt rödvin. Framför mig på det trasiga träbordet låg en djup och otroligt svårläst bok. Bredvid låg en sliten anteckningsbok. Inget block. En bok. Med hårda röda pärmar. Ur högtalarna strömmade Edith Piaf sådär skrapigt som det bara ska vara när man lyssnar på just Edith Piaf. Allt var sådär mysigt mystiskt. Daniel Boyacioglu växlade till Iggy Pop och eftertexten började rulla. Men känslan finns kvar i min kropp. Känslan jag inte bara ska behöva inbilla mig i framtiden utan leva med dygnet runt. Jag tror jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Och plötsligt blev allt läskigt på något vis. Många skulle nog bli glada. Jag däremot har vant mig vid tanken på att jag inte vet. Jag började trivas med att leva i ovisshet. Det kändes bra och ovuxet. För att kompensera vuxenheten var jag tvungen att titta på några Family Guy-klipp. Nu känns det bra igen.

Peace.