konfettikrig

Vi spenderade stor delar av jobbdagen åt att ställa en diagnos på mig. Egentligen kom vi inte fram till så mycket mer än att jag bör kontakta läkare eftersom pappa snarkar och det kan betyda att jag lider av sömnapné. Utöver det är jag fortfarande odiagnostiserad. DOCK är jag fast besluten vid att jag lider av paranoia. Det bevisades på bussen hem.
Trött som alltid (eftersom jag lider av sömnapné) satt jag på bussen och försökte få ljud i högra hörluren. Plötsligt mörker jag att bussen inte svänger år höger som den ska. HELVETE! tänker jag och får för mig att den ska ta vägen förbi bussgaraget för att hämta upp en biljettkontrollant. Och jag som åker på barnkort. Jaha, då blir det väl böter då. Mitt i paniken inser jag att bussen svänger in på själva parkeringsplatsen. Men här får ju bara bussar vara! HELVETE!!! HAN TÄNKER KIDNAPPA OSS! Jag ser mig om efter en trygg person jag skulle kunna ty mig till. Fjortisar, äckliga tanter eller gubben till vänster? Det får bli gubben. När jag väl valt ut min skyddsängel inser jag att jag nog inte var kodnappad trots allt. Bussen skulle bara vända på parkeringen efter att ha kört fel. Jag som nyss vant mig vid tanken och tyckte att det skulle bli lite spännande att vara kidnappad.

Peace.