konfettikrig

Date (jag valde den till slut) med en bästa vän. Det var på tiden. Framtiden är vår. Jag ville aldrig åka hem. Det var längesen jag kände mig så levande som jag gjorde igår. Framtiden är oviss. Men vem vill ha den bestämd? Jag älskar de stunder då man bara inte kan låta bli att älska allt. Stunder som igår. Sitta på ett fik i timmar med en underbar människa och konstatera att ja, vi är nog de vi vill vara. Jag lider med dem som inte har kommit till den punkten i sina liv. Är det något jag aldrig kommer ångra så är det att jag tog ett stadigt grepp om mig själv och gjorde något åt situationen som redan gått alldeles för långt. Jag har aldrig trivst såhär bra tror jag. Ordet framtid har aldrig varit så laddat med så mycket positivtet. Inte nutid heller. Uppskatta allt lite mer för i helvete!

Peace.