konfettikrig

Min andning vill inte återgå till det normala. Jag måste tänka för varje andetag. Annars glömmer jag att ta det. Och när jag tänker på det går det inte ända ner. Det liksom fastnar någonstans på vägen. Som efter att ha gråtit i flera timmar. Precis så känns det. Det liksom kittlar och fastnar och gör ont. Och jag får panik.

 

När jag sover vaknar jag gång på gång av att jag håller andan. Har panik. Måste kväva mig i kudden för att inte skrika. Jag är så jävla rädd att det ska brista att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varje dag känns som ett test. Att visa sig bland folk är en chansning. Att dricka alkohol med folk en lek med döden. En för hård vind och jag brister igen.

 

Och jag känner mig som världens största idiot som har världens bästa människor omkring mig och ändå känner så. Och jag hatar så att det inte räcker med att bara veta att de finns där. Men jag älskar att de gör det ändå.