konfettikrig

Det där med att stänga ute folk, det kan jag. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra någon annans liv. Jag vet hur jag ska göra för att förstöra mitt. Jag är så jävla bra på att bygga upp ett hat mot någon att det inte är klokt. Jag älskar att hata människor. De har liksom inte så mycket att kontra med då.

 

Men tydligen förväntas man ibland tycka om människor också. Och det är då det blir jobbigt. Det är då det blir svårt. Jag tror att jag någon gång under de mörka åren kopplade om mina känslonerver. De verkar inte fungera som de ska. Signalerna verkar inte gå ända fram och vad jag känner och tänker och säger hänger liksom inte riktigt ihop.

 

Det enda jag vet är att jag hunnit vänja mig vid att sova bredvid dig. Det känns som det enda rätta stället att sova på. Jag har vant mig vid att vakna bredvid dig och när jag inte gör det känns det som jag vaknar på fel ställe. Men för ofta känner jag mig alldeles för tom. Jag tror jag måste försöka koppla om allt igen. Jag måste lagas.