konfettikrig

Egentligen är det sjukt. Vem som helst fattar ju att det är idiotiskt att kasta sig ut för ett stup och hoppas på att något tar emot en. Ändå gör de det. Gång på gång. Jag också. Oftast ofrivilligt. Jag klamrar mig fast in i det sista tills någon bänder upp mina fingrar och puttar ner mig. 

 

Människor är fan inte snälla. I så fall skulle vi ju inte göra såhär mot varandra. Vi skulle inte såra de som kastat sig ut för stupet för vår skull. Kliva åt sidan och välja att inte ta emot. Ändå gör vi det. Alla vet att det fel att älska en människa men vakna med armarna runt någon annan. Alla vet att det inte kan sluta utan att någon bli sårad. Så varför händer det?

 

Jag ser inte mig själv som en elak människa. Tvärtom, jag tycker mig vara en jävligt bra människa med bra värderingar som gör mitt bästa för att andra bra människor ska ha det så bra som möjligt. Men jag skulle fan aldrig kasta mig ut för ett stup för min skull. Jag skulle inte lita på att jag stod där nere och tog emot. 

 

Kanske för att jag är så dålig på att vara själv. Jag älskar tanken på att kunna välja om jag vill vara själv eller inte. Och jag älskar att just välja det ibland. Men de gånger jag inte valt det är jag så himla dålig. Och det skrämmer mig. Jag vill inte vara så dålig på att vara själv. Så är jag dålig på att vara två också. Då tänker jag på de stunder jag skulle välja att vara själv. 

 

Men jag hoppas att jag kanske kan lära mig. Både att vara själv, två och att kasta mig ut för ett stup utan att få alltför mycket panik. Och jag hoppas så himla mycket att jag aldrig kommer såra någon så mycket som jag sett folk såra andra. Eller som folk sårat mig.