konfettikrig

Jag tänker på det där ibland. Hur man kan vilja ha något så himla mycket. Jag ville ha dig över allt annat. Jag trodde du var lösningen på allt. Bara jag fick dig skulle allt falla på plats. Så fick jag dig. Men trots att jag låg i din säng och hörde ditt hjärta slå föll inget på plats. När lyckoruset över att ha fått det jag velat ha så himla länge lagt sig fanns bara tomheten kvar.

 

Jag vet att det inte var rättvist av mig att tro att du skulle lösa allt. Att du skulle rädda mig från mig själv. Jag gav dig inte ens chansen. Det var inte dig jag ville prata med. Inte när jag kröp på botten och sökte efter ljus. Det var inte dig jag vände mig till när det blåste som mest. Du frågade vad det var som gjorde mig ledsen men jag kunde inte ge något svar. Orden fastnade och jag visste inte varför. 

 

Nu vet jag att jag inte behöver någon annan som räddar mig. Jag behöver bara någon som hjälper mig rädda mig själv. Någon som låter mig göra det.