konfettikrig

En av de bästa sakerna med att flytta från hemstaden är att plötsligt ser jag allt där hemma med nya ögon. Jag ser ut patetiska vissa människor egentligen är. När jag inte är där, nära dem. Som du. När jag kom tillbaka efter min flykt till Malmö kände jag mig så stark. Jag hade distans och du styrde inte längre mitt liv. Vi träffades och det kändes så självklart. Men jag visste att jag inte kunde låta det bli som innan. Jag ville inte falla dit igen.

 

Så när du låg där bredvid mig och rummet snurrade för vi hade druckit lite för mycket vin var jag bara tvungen att säga det. Att jag inte ville ha det som förut. Att jag inte orkade det. Jag kanske råkade säga att fan jag tycker om att vara med dig. Du sa att du tyckte om att vara med mig också och så somnade jag på din arm.

 

Sedan var du bara borta. Jag krävde inga löften. Jag sa inte att det skulle vara vi. Det enda jag ville var att det inte skulle vara som innan. Då vi var lite varandras bara när det passade. Jag ville bara att du skulle säga vad du tyckte. Istället vaknade vi morgonen efter, du åkte hem, och så somnade jag aldrig mer på din arm.

 

Det är det patetiska i hela den historien jag kan se nu. När jag inte måste möte din blick varje dag.