konfettikrig

Jag kanske borde komma tillbaka hit. Det är så mycket nytt i mitt liv just nu och jag känner att jag måste få allt ur mig ibland. Lasta över lite känslor på någon annan. Vi får se om det håller. Alla i min nya värld tjatar om att man måste ha någonstans att skriva av sig så det kanske jag måste.

Ja. Jag har då flyttat 353 kilometer upp i landet för att läsa min drömutbildning så jag kan få mitt drömyrke och leva mitt drömliv. Jag ska bli journalist. Nu är det på riktigt. Nästan. Allt känns så fint just nu. Sådär fint så jag blir rädd att det ska rasa men jag fortsätter intala mig att det inte behöver göra det. 

Jag har aldrig varit den som hatar hemstaden. Delar i den och vissa människor har varit på väg att döda mig, men jag har ändå försvarat den. Men nu börjar jag inse. Så fort jag lämnar den känns allt lite bättre inom mig. Jag blir bättre. Jag trodde det var något speciellt med Malmö. Jag var så trasig när jag åkte dit och kände mig så hel när jag kom hem. Men sakta sakta kändes det som jag bröts ner igen. Det är så lätt att falla in i samma spår. Tänka samma tankar och titta efter samma människor. 

Men nu är jag i en ny stad igen. Det finns inget som får mig att känna mig så stark som att vara ensam i en ny stad. Samtidigt finns det inget som kan få mig att känna mig lika svag. Fast på ett bra sätt. De nya städera lär mig lära känna mig själv.

Ja. Så ser livet lite ut just nu. Börjar det bli dags att packa ihop min väska för att åka tillbaka till Sundsvall. Igår firade vi tre veckor och jag måste säga att jag saknar hen.

Peace.