konfettikrig

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det är därför det blir så svårt när du plötsligt är tillbaka. På ett sätt närmare än någonsin. På ett annat alldeles för långt bort. Jag kan läsa dina ord, men inte känna lukten av din hud. Men det var något som fastnade på mig. Något som aldrig helt försvann. Och om några av de ord du viskade var sanna, fastnade jag någonstans på dig också. 

 

Jag vet inte om jag vill spela om partiet. Jag vet inte om jag vill ge dig en chans till. Jag vet inte om jag vill vrida tillbaka tiden. För jag är inte samma som då. Jag vet inte om du är samma som då. Jag vet inte om mitt huvud fortfarande passa på din axel. Jag vet inte om jag fortfarande ryser när du pussar min nacke när ingen ser.

 

Alla klockor, alla trummor och trumpeter. Alla sagor, alla under som skulle varit för oss. De blev aldrig av.

 

För samma chanser kommer en gång bara. Aldrig att de kommer två. Men ändå släpper jag in dig. Gång på gång.  För det var något som fastnade på mig. Och jag kan inte tvätta bort dig. Du har krypit för långt under mitt skinn. Men jag vet inte om jag vill ha dig där.

 

Fan.

Det skulle varit du.