konfettikrig

Idag, när jag stod och diskade och skrek mig hes till Dylans allra finaste låtar, fick jag den där känslan av att mitt liv är så underbart. Snön yr och jag känner mig sådär mysig inombords. Jag har fått så fina vänner, skolan är så jävla bra och jag känner mig bara så hemma. Som att jag hittat rätt. Staden är så mysig och jag börjar skapa mitt egna liv här. Jag tänker på de där hemma och blir så jävla glad över att veta att de finns där. De som känner mig inifrån och ut. Jag förvånas över hur stark jag känner mig. Visst kan jag fortfarande vackla, känna mig svag. Men jag faller inte. Jag står kvar. De där känslorna som kunde fräta sönder mig inifrån suddas bort så långt innan. Fan vad jag älskar mig själv och mitt liv just nu.