konfettikrig

Det är känslan av att vara beroende av någon som skrämmer mig tror jag. Jag blir livrädd när jag inser hur mycket du påverkar mig. Vad jag vill och vad jag känner och hur jag mår. Jag litar inte ens på att jag kan ta hand om mig, hur ska jag då kunna lite på att någon annan ska göra det? 

 

Jag vet. Man behöver inte vara stark och stå själv och vara självständig och allt det där. Men jag har liksom spenderat ganska mycket tid åt att bygga upp ett stakt jag gång på gång på gång. Och det tar så jävla mycket på krafterna att bygga upp det, bara för att någon ska komma och tro sig ha rätten att riva det. 

 

Och när du varit en av dem som krossat det, då blir det lite extra svårt. För bygger jag upp mitt skydd, kommer jag aldrig kunna vara beroende av dig. Och det ska tydligen vara en förutsättning för att det vi tror oss hålla på med ska fungera. Men bygger jag inte upp det, står jag där alldeles oskyddad. Då skulle du så lätt kunna krossa hela mig. Igen. 

 

Jag vet inte om jag klarar att bli krossad igen. Men jag vet inte vad jag skulle göra om du gick nu.