I väntan på att mor och far ska avlägsna sig så jag får dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro spelar jag Moto Boy - Young love på högsta volym för att ge min syster ett vackert uppvaknande. Jag tror inte hon uppskattar det lika mycket som jag skulle ha gjort. Peppen inför imorgon börjar krypa fram. Det enda som oroar mig är i vilket tillstånd min kropp kommer vara. Dock har jag förhoppningar om att någon liter vin kan trolla bort träningsvärken. Man vill ju inte bli förhindrad på dansgolvet. Lägg räls för segertåget. We're back in town!
Det var otroligt länge sedan jag har så aktiv som jag var igår. Turerna på dansgolvet måste gynna ett helt annat muskelsystem. Familjen fick försig att vi skulle ta bilen ner till Irstahallen och sporta lite. Ja varför inte? Lite handboll och ännu mer fotboll senare var jag helt död. Alkoholen och mitt otroligt långa träningsuppehåll har nog satt sina spår. På kvällen trodde jag att det skulle bli dvala för min del, men icke. Josefin lockar med en långpromenad fylld av skitsnack och det kan man ju inte säga nej till. Problemet var ju bara att delar av vägen var täckte med en halvmeter snö. Så nu sitter jag här med otrolig träningsvärk i hela kroppen. Till och med i magen. MAGEN! Och ryggen. Och hägerarmen. Och vaderna. Och låren. Stackars mig. Vilket otroligt hårt liv jag lever.
Glöm allt jag sa om fantastiskt och underbart. Det känns förjävligt.
En spontan spel och grönsaksdippkväll senare väntar jag med spänning på att se bilderna på Josefins kamera. Speciellt den på mig i profil med en tärning på näsan och världens fulaste glasögon för halva ansiktet. Den är nog fin. Jag fryser och om jag inte missminner mig är det såhär man känner sig när man håller på att bli sjuk. Eller så är det bara besvikelsen.
Jag tog en nostalgitrip till 90-talet och skrek mig hes till Against all odds. (JA jag vet. Originalet är från 80-talet och covern som man skriker sig hes till är från 2000, men allt är ändå så 90-tal.) Det måste alltså ha varit någon gång mellan 2000 och 2003 som jag drömde om att få stå på en scen och skrika ut orden So take a look at me now. Framför scenen skulle hela skolan stå. Orden var till alla dem jag hatade över allt annat. De skulle ta en titt på mig nu och se vad jag blivit trots allt. De skulle ångra sig. Jag var en stjärna. Historien blir inte mer utförlig än så. Såhär några år senare inser jag att jag inte behöver stå på den där scenen och visa vad jag blivit. Det räcker alldeles utmärkt med att de ser det på stan, på krogen eller var fan som helst. Jag blev inte den jag höll på att bli. Den de nästan gjorde mig till. Jag blev den andra. Och det är jag jävligt glad för. So take a look at me now!
Jag blir mobbad för mitt Spindelharpeberoende. Jag skyller allt på Hassiboy och Bea. Hägerknät har intagit en ännu tydligare blå nyans. Två extra blåmärken har gjort sig synliga och jag har fortfarande ingen aning om vad jag har gjort. Var jag inblandad i slagsmålet på Saffets trots allt? Som jag minns det stod jag bara i mitten och skrek efter Ida. Eller minns och minns. Det var väl snarare så Ida förklarade min förskräckta min och mitt ynkliga skrik på hjälp. Dansade jag alldeles för vilt på dansgolvet? Eller var det helt enkelt så att jag halkade på väg från taxin till dörren? Jag kommer ihåg att jag sprang för att snabbare få komma i säng. Men ramlade? Det har jag inget minne av. Jag funderar på att montera en huvudkamera på mig själv. För att hålla koll liksom. Staden och mellandagsresan väntar. Är det bara jag eller var rean grövre förut? Vad hände med 70% på allt? Och halva reapriset? Det kommer det kommer. Nyårsblåsan skall införskaffas så skingra er från reaställen och gör plats. Jag och mina nylackade störvlar ska fram!
Idag tog jag mig i kragen och hoppade in i duschen. Oj. Plötsligt insåg jag att min kropp är helt sönderslagen. Mina knän är blåa och vänsterfoten har en stor på fläck på ovansidan. Nackspärren är hemsk och ryggen går nog av när som helst. Att huden ömmar över hela magen och revbenen dagen efter är jag van vid, men den här gången var det nog värre än någonsin. Såhär två dagar efter gör det fortfarande ont. Jag måste nog forska lite och ta reda på varför. Smärtan är total. Men jag lever. Snart är det nyår.
Jag vaknade i natt av att jag inte visste var jag befann mig. Jag var i min egen säng. Skönt. Nästa frågetecken var hur jag kom till denna säng. Efter alldeles för mycket tankeverksamhet såhär dagen efter slog jag fast att vi åkte taxi. Och gjorde ett misslyckat försök att pruta. Jag tror taxikillen var kul. Min hals skvallrar i alla fall om att kvällen var underbart kul. Hela min kropp gör nog det. Jag har dock inte vågat kolla hur stövlarna mår efter alla turer på dansgolvet. Frågetecken nummer tre är vad fan jag har gjort i vänsteraxeln. Jag vill krypa ihop i fosterställning och gråta över smärtan. Vissa saker är det nog bra att man inte får svar på. Men på det stora hela måste jag säga att kvällen var fantastisk. Jag gillar Idas blick och kommentar. DET SNYGGASTE JAG SETT LINA! Jag säger då det.
(Jag lyssnar på radio och gapskrattar med mig själv i mörkret. Humor.)
I mitt jobb får man uppleva en hel del telefonsvarare. Jag har kommit fram till att man skulle kunna skriva en hel bok i ämnet. Det tänkte jag inte göra utan istället listar jag några favoriter utan inbördes ordning.
1. De som försöker vara roliga i sina telefonsvarare! ÅH de är så härliga. Själva tycker de att skämtet blev genialiskt. Problemet är ju bara att de inte på långa vägar är de enda med samma skämt. Ledsen killar, för ja - det är mest killar, ni är inte så roliga som ni tror. 2. De som låter någon annan spela in telefonsvararen åt dem. Varför? Vill de visa hur extremt upptagna de är? Har kompisen bönat på sina bara knän för att få spela in den åt dem? Eller är de helt enkelt så otekniska att de inte förstår hur man gör? 3. De som sitter i bilen alternativt står vid en maskin och spelar in telefonsvararen. VARFÖR? Jag vågar nästa påstå att hälften av alla telefonsvarare är inspelade i bilen/vid maskinen. Kan man verkligen vara så ivrig att få igång den nya telefonen att man spelar in meddelandet på väg från affären? Eller vill man kanske även här visa hur upptagen man är? "Ojoj, se på mig, har inte ens en lugn stund över för att spela in telefonsvararen." Handlar det om identitet och man måste visa att man är den där bil-/verkstadskillen?
Som ni säkert märkt för länge sedan har jag en otroligt jobbig vardag där jag grubblar över livets alla mysterium. Det kommer stå på min grav; Kvinnan som grubblade ihjäl sig.
Peace.
(Observera att detta inlägg skrevs imorse vid 07.45 snåret. Därav humorn.)
Jag låg på golvet och lyssnade på Daniel Boyacioglu. Plötsligt startade en av mina filmer i huvudet. Den här handlade om mig. Bara mig. Jag satt i en rökig källarlokal och drack dåligt rödvin. Framför mig på det trasiga träbordet låg en djup och otroligt svårläst bok. Bredvid låg en sliten anteckningsbok. Inget block. En bok. Med hårda röda pärmar. Ur högtalarna strömmade Edith Piaf sådär skrapigt som det bara ska vara när man lyssnar på just Edith Piaf. Allt var sådär mysigt mystiskt. Daniel Boyacioglu växlade till Iggy Pop och eftertexten började rulla. Men känslan finns kvar i min kropp. Känslan jag inte bara ska behöva inbilla mig i framtiden utan leva med dygnet runt. Jag tror jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Och plötsligt blev allt läskigt på något vis. Många skulle nog bli glada. Jag däremot har vant mig vid tanken på att jag inte vet. Jag började trivas med att leva i ovisshet. Det kändes bra och ovuxet. För att kompensera vuxenheten var jag tvungen att titta på några Family Guy-klipp. Nu känns det bra igen.
Nyss hemkommen från en romantiska biodate med Ida. Vem fan behöver en man för att mysa i vinterkylan? Dessutom står jag fast vid att det borde finnas singelbio. Alla dessa kära människor distraherar mig. Eller så är det kylan som gör det. Den har trängt igenom min kropp och nått hjärtat. Och jag som redan var en känslokall människa.
Är man lantis så är man och då åker man lantisbuss och väntar vid hållplatsen med alla andra lantisar i stan. En sak som har slagit mig ett flertal gånger är hur alla dessa bilintresserade lantispojkar pratar. Varför låter de så EXTREMT målbrottiga!? Många timmar på bussen har spenderats åt att komma fram till ett svar på frågan. Jag har några alternativ. 1. När man imiterar en raggare har jag fått för mig att man gör det lite målbrottigt. Och Ronny och Ragge, de var väl målbrottiga? Alltså har det blivit en liten grej varpå dessa bilnördar från Edströmska eftersträvar att låta på detta sätt. De fejkar alltså. Eller överdriver i alla fall. 2. Eftersom de redan är nördar (som medlem i Assoltz får jag låta extremt elak utan att egentligen bry mig) spelar det inte någon roll att de låter som själva fan. De lite coolare killarna kanske försöker dölja de värsta falsetterna men inte bilkillarna inte. 3. Som min ömma moder uttryckte det när jag kommenterade äckelbonden i Bonde söker fru; "Ja, men växer man upp på landet ken man bli lite så... efterbliven." Detta svar gillar jag mest. För det första kom det från min mamma som aldrig talar illa om någon. För det andra bor vi i Irsta. För det tredje växte hon upp i Romfartuna.
Stackars mig. Det värsta med förjävliga dagar är att de ofta utger sig för att vara bra dagar. Mitt humör var på topp när jag insåg att det låg snö överallt. Och inte lite heller. Dock tog det stopp på lyckan direkt när jag klädde på mig. Sedan när har jag ett stort hål på framsidan av låret på mina NYA strumpbyxor. Hålen under fötterna förstår jag, men på låret? Jaja, trasiga strumpbyxor har man ju haft förr. Att bli piskad av snö i ansiktet när man cyklar är liksom smällar man måste ta när det snöar så det klagar jag egentligen inte på, men ACK vad jobbigt det är! Framme vid bussen. Helvete, äckelkillen. Det finns en kille, runt 16 jordsnurr, som ofta åker samma buss som mig och hoppar på på samma hållplats. Jag har inget emot hans tro på att han är otroligt cool eller han kaxiga attityd, han vet väl inte bättre, vad jag däremot inte tål är hans sätt att dra bak slem i gommen för att sedan spotta ut det. JAG SPYR! Det ljudet i kombination med morgonirritation är inte det bästa. Jag vill slå honom varje gång. Bussen kommer. Skönt, då slipper man honom. Dock lyckas jag hamna bakom det EXTREMT kära paret som också bruker åka samma buss som mig. Paret är också runt 16 jordsnurr och har väl varit tillsammans sådär ett halvår skulle jag tro. TRÖTTNAR MAN ALDRIG PÅ ATT ÄTA UPP VARANDRA!? Jag vet inte om det bara är jag men vad fan, skärp er. Varje gång tror jag att JA, dom har banne mig sex! Men det har dom aldrig. De sitter bara insnurrade i varandra och grovhånglar 20 minuter varje morgon. De sista minutrarna innan han ska gå av är värst. De måste ju säga hejdå ordentligt. Väl av tittar han mot bussen med ledsna ögon och vinkar lite lamt. SEN GÅR HAN OCH TITTAR PÅ BUSSEN SÅ LÄNGE HAN KAN! Sådär kär är fan omöjligt att vara. Resten av dagen bjöd också på x antal otrevligheter men nu orkar jag inte delge dem.
(Observera att detta utspelade sig igår, men såklart vägrades inlägget publiceras då. Lyckost jag är.)
Vi spenderade stor delar av jobbdagen åt att ställa en diagnos på mig. Egentligen kom vi inte fram till så mycket mer än att jag bör kontakta läkare eftersom pappa snarkar och det kan betyda att jag lider av sömnapné. Utöver det är jag fortfarande odiagnostiserad. DOCK är jag fast besluten vid att jag lider av paranoia. Det bevisades på bussen hem. Trött som alltid (eftersom jag lider av sömnapné) satt jag på bussen och försökte få ljud i högra hörluren. Plötsligt mörker jag att bussen inte svänger år höger som den ska. HELVETE! tänker jag och får för mig att den ska ta vägen förbi bussgaraget för att hämta upp en biljettkontrollant. Och jag som åker på barnkort. Jaha, då blir det väl böter då. Mitt i paniken inser jag att bussen svänger in på själva parkeringsplatsen. Men här får ju bara bussar vara! HELVETE!!! HAN TÄNKER KIDNAPPA OSS! Jag ser mig om efter en trygg person jag skulle kunna ty mig till. Fjortisar, äckliga tanter eller gubben till vänster? Det får bli gubben. När jag väl valt ut min skyddsängel inser jag att jag nog inte var kodnappad trots allt. Bussen skulle bara vända på parkeringen efter att ha kört fel. Jag som nyss vant mig vid tanken och tyckte att det skulle bli lite spännande att vara kidnappad.
HA! Jag kom nyss att tänka på det roligaste inslaget under gårdagens festligheter. Eller roligaste, det värsta i alla fall. BING! På hemvägen fick jag en grundlig genomgång av Kajsas problem med män eller nåt liknande. För att dra ut på tiden och hinna gå igenom allt tvingades jag cykla otroligt sakta då jag vägrade traska i mina klackar. I knapp styrfart märker jag hur en gran plötsligt dyker upp framför mig. Helvete hinner eka i mitt huvud innan jag hittar mig själv liggande i skogen på de blöta löven. Kajsa som var helt uppe i sitt deeptalk har missat hela händelsen och fortsätter ta några steg innan hon vänder sig om och inser att jag inte är så koncentrerad för tillfället. Skratta eller gråta är frågan. Hon frågar om jag lever. Det gör jag. Dock håller jag på att kvävas av mitt eget skratt. Resten av hemvägen går åt till att försöka hålla tillbaka skrattet under resterande delar av storyn vi var mitt uppe i. Det går sådär men vi kommer i alla fall hem helskinnade.
Vi pratade om ett intressant fenomen på jobbet i veckan. Jag vet inte riktigt vad man kan kalla fenomenet men diskussionen uppstod då någon kommenterade att man alltid läser den jävla lappen som sitter på vattenmaskinen (Ja, jag är cool och har en vattenmaskin på jobbet. Bubbel eller vanligt.). Lappen säger något i stil med: Spill ingen onödning vatten i gallret, då måste reparatör tillkallas. Varför dras alltid ögonen till denna lilla lapp då man ska fylla på vatten? Samma sak på toan. Där sitter några lappar som jag måste gå igenom varje gånge jag ser dem. Jag vet exakt vad det står och jag skrattar inte åt dom längre. Ändå tvingas jag att läsa dem. Varför fungerar människan på detta sätt? ÅH! Alla dessa frågor som saknar svar.
Ibland vill jag bara vara fånigt mystisk. Som nu. Prata lite med mig själv utan att någon förstår. Spännande är egentligen allt jag har att säga. Spännande. I mitta huvud bor en film. Eller flera filmer. Tusentals. Dessa filmer visar lite olika saker. Det fina är att jag kan styra dem. Det fula är att jag inte alltid styr dem till ett lyckligt slut. Filmen som visas just nu styrs nog ändå till det lyckligare slutet. Det fula i det fina är att när eftertexterna börjar rulla kommer man ihåg att det bara var en film. Men det var ju en fin film.
