Jag skulle på arbetintervju i fredags. Alla frågade om jag var nervör. Mitt svar var alltid att jag var mer nervös över vad jag skulle ha på mig. Det betyder så jävla mycket för mig. Det är allt jag har. Allt som är jag. Jag hade sån ångest över om jag skulle vara blommig eller svart eller om det var för kort och för mycket ben eller för lite personlighet att jag var beredd att skita i allt och stanna hemma för inget kändes bra.
Och jag hatar mig själv för jag ser mig i spegeln och tänker att jag ser för smal ut och de kommer tro att jag är sjuk och inte vilja ha mig för det kommer bli problem och jag klär på mig något så jag ska se större ut och jag ser mig i spegeln och ser stor ut och mår dåligt över det men behåller det för jag vill inte att de ska tro att jag är sjuk.
Och jag vet att det är sjukt att jag tänker så. Jag har insett det. Det påverkar mig för mycket. Men ibland känns det som det är allt jag har. Och har jag inte det har jag inget.
Den hatkärlek jag har till denna stad finner inga gränser. Jag hatar den på så många plan. Det finns så mycket här som förstört mig. Som krossat mig. Så många människor. Så mycket hat. Så många blickar. Så mycket skicksnack. Så många rykten. Som jag har hatat den. Och alla i den. Som jag har älskat den. De som förtjänat det. De är få. Men de finns där. De finns här. I den stad jag inte längre vet om jag ska kalla hemma eller borta.
Jag är så jävla kluven när jag går på gatorna. Vet inte om jag ska gömma mig eller ta plats. Vill inte träffa någon men vill att alla ska se mig. Vill inte att någon ska tro att jag lever kvar här i det fack de placerade mig i. Vill att de ska se att jag gått vidare. Gör min grej.
Vet inte om jag vill att de ska se vad de gjorde med mig. Hur de krossade mig. Vill skrika åt dem att de inte vet hur det känns att stå med ett rakblad mot handleden och vara beredd att avsluta allt. Det var alltid min dröm. Att någon gång möta dem och betätta vad de gjorde med mig fast de inte hade någon aning. Ge dem dåligt samvete för livet. Det är ändå ingenting mot vad de gav mig. Alla ärr de skapade. Ärren som bleknade på utsidan men ständigt brister inuti.
Men det finns så många bra här också. Och jag vill aldrig förlora dem. Det var tack vare dem jag inte anväde rakbladet till mer än att skapa ytliga sår som tog över smärtan för stunden. Och jag hatade mig själv för varje gång jag ville fly för det kändes som jag ville fly från dem.
Jag ville bara fly från den här staden. Från de som inte förstod mig. Från de som krossade mig. Inte från er.
Den sextonde mars skrev jag en opublicerad text om att jag under de två veckor jag skulle vara i Västerås tänkte försöka bringa någon form av ordning i mitt liv. Jag trodde då att den ordningen såg ut på ett sätt. Jag skulle bara hem och se till så det blev så. Så blev det inte. Det blev tvärtom. Jag hatar när saker blir tvärtom. Så mycket att jag älskar det.
Det som skulle sluta i ordning slutade i absolut kaos och jag visste ingenting. Jag visste inte vad jag gjorde på ett kallt kakelgolv eller nedbäddad i landstingets lakan. Jag visste inte vad jag gjorde stirrandes i taket om nätterna eller bredvid dig. Jag visste bara att det var fel. Och var jag skulle vända mig. Var jag ville vara.
Så jag åkte hem till Sundsvall och hem till någon annan. Slutet på en oordning. Början på en annan.
Vissa dagar är värre än andra. Idag är en sådan dag då jag mot alla odds känner mig ganska stark. Känner mig glad och typ lycklig eller något trots att jag råkade bryta ihop lite när jag stod i duschen och kom på mig själv med att vara på väg ut till brandstegen för att ta en nedlugnande cigg helt naken. Men jag bet ihop och stannade kvar i varmvattnet och lät helt enkelt bli att titta på mig själv.
För jag vet att jag har in i helvete fel. Jag VET det. Och jag vet att alla skulle tycka jag var totalt fucked up och sjuk i huvudet osv. Men det här jävla samhället och dess ideal alltså. Och NÄ jag skyller inte ifrån mig bara för att skylla ifrån mig. Det är bara så himla himla fel. Och jag är så in i helvete trött på det. Trött på att bli påverkad av det. Trött på att se andra påverkas av det.
Och idag råkade bli en sådan dag då jag gick från panikångest till lycka till panikångest till styrka för jag vet att jag har så jävla rätt. Jag vet att det finns så jävla mycket att göra bättre i det här samhället och jag vet att jag vill vara en del av att göra det.
Så kan vi bara skita i alla skan och måsten och borden och bara vara så halvdåliga, halvfula och halvdumma som vi är? Tackaaar.
Jag tänker på det där ibland. Hur man kan vilja ha något så himla mycket. Jag ville ha dig över allt annat. Jag trodde du var lösningen på allt. Bara jag fick dig skulle allt falla på plats. Så fick jag dig. Men trots att jag låg i din säng och hörde ditt hjärta slå föll inget på plats. När lyckoruset över att ha fått det jag velat ha så himla länge lagt sig fanns bara tomheten kvar.
Jag vet att det inte var rättvist av mig att tro att du skulle lösa allt. Att du skulle rädda mig från mig själv. Jag gav dig inte ens chansen. Det var inte dig jag ville prata med. Inte när jag kröp på botten och sökte efter ljus. Det var inte dig jag vände mig till när det blåste som mest. Du frågade vad det var som gjorde mig ledsen men jag kunde inte ge något svar. Orden fastnade och jag visste inte varför.
Nu vet jag att jag inte behöver någon annan som räddar mig. Jag behöver bara någon som hjälper mig rädda mig själv. Någon som låter mig göra det.
Jag är så jävla less på att tänka och fundera och planera och analysera och ändå se allt rasa. Se mig rasa. Det är liksom inte värt det. Så jag tänker att jag ska sluta. Sluta försöka komma på vad som är rätt och fel. Det har ju inte hjälpt tidigare. Så mina nya plan är alltså att inte ha en plan. Vara konsekvensneutral. Det ska man ju vara som journalist så det är väl bara att börja träna.
Och jag vet så väl att det kommer gå åt helvete och att det kommer skita sig och jag kanske ångrar mig men det har det ju alltid gjort förut också så då kan jag väl i alla fall ha kul på vägen? Jag orkar inte göra rätt och tänka på att inte göra någon annan ledsen. Jag orkar fan inte bry mig om någon annan.
Jo. Om en annan. Det är den enda konsekvens jag bryr mig om. Och den bryr jag mig otroligt mycket om.
Ibland funderar jag över vad fan jag håller på med. Lämnar ut mig på ett jävla internet som vem som helst kan läsa men hatar alla som läser. Vill inte att någon ska veta men skriver ändå. Känner mig tvungen att lämna en lägesrapport. Visa att jag lever. Mest för mig själv.
Jag inbillar mig att om jag skriver det till internet kan jag lämna det sedan. Behöver inte ta i skiten igen. Har inte sagt något men inte hållt det inne. Lagom balans. Jag gillar den tysta överenskommelsen. Jag skiver det jag inte vill prata om, ni läser det och vill inte heller prata om det för det finns inget att prata om.
Ibland läser jag de texter internet aldrig fick se. De mest självutlämnande. De utan spärrar och dolda budskap som ingen skulle förstå och jag skulle hata alla för de inte förstod. De flesta skriva av alkoholen. Som det här. Fick jag välja skulle jag välja att vara lagom full resten av mitt liv. Våga säga vad jag vill. Ha kul. Skulle det bli för jobbigt är det bara att ta en flaska vin till och den dagen är som bortblåst i minnesluckorna.
Men internet, du är inte redo för att veta allt. Jag vet inte ens allt. Den dagen jag vet allt är nog min sista. Det enda jag vet är att jag vill bli fri. Fri från tankar och ångest. Fri från tårar och sömnlösa nätter.
Det är något med att leva i den riktiga världen. Jag klarar inte av det. Jag lever i egna små bubblor istället. Bubblor där livet är som parallella universum. Blandas livet från en bubbla med en annan blir det kaos. Och jag vet inte vilken bubbla som är den riktiga.
Bubblan i Västerås är så svår att kombinera med Sundsvallsbubblan. De kräver så mycket tolkning för att förstå varandra. Så jag kryper längre in i Sundsvallsbubblan. Kurar ihop mig och gömmer mig. Jag tror jag trivs bäst i den bubblan just nu. Den är bara min och jag har en plats i den.
Jag ska bara se till att hålla mig kvar. Inte spräcka bubblan. Jag har så lätt för att spräcka bubblorna precis när jag börjar trivas.
En tom ruta. Ett sträck som blinkar. Provocerar. Rutan ska bara fyllas med några ord. Bokstäver som tillsammans bildar mina innersta hemligheter. Jag skriver. Suddar. Byter låt. Skriver igen men inga bokstäver blir rätt. Orden gör inte känslorna rättvisa. Suddar. Hatar mig själv för det är så svårt.
Fyra rader. Fyra rader på över två timmar. Orkar inte tänka mer. Fyra rader får räcka. Jag har lovar. Jag måste skicka de fyra raderna. De ska föreställa det som gör att jag inte kan andas. Trycket över bröstet. Gråten och ångesten.
Jag ska bara trycka på skicka. Bara ett litet klick. Fingrarna fastnar. I samma stund som jag trycker på skicka är min innersta hemlighet inte bara min innersta hemlighet längre. I samma stund som jag trycker på skicka väljer jag att be någon ta del av min innersta hemlighet.
Det är något som känns så himla trasigt där inne. Och hade jag inte spenderat ett dygn åt att följa rytmen på en skärm och sett att allt är som det ska skulle jag skylla allt på det. Otur i livet och ett fysiskt trasigt hjärta. Inget annat.
Och trots att ben och kotor inte sticker ut lika mycket, är längtan efter att få fly ur min kropp lika stor. Jag orkar inte bära den. Den orkar inte bära mig. Vi har aldrig varit bra för varandra. Vi kommer aldrig vara bra för varandra.
Jag låtsas att det är den kemiska ångesten som gör att jag inte kan andas. Att det blev för många cigaretter igår. Att det är sömnbrist som dunkar bakom ögonen. Att det är uttorkning som får min kropp att skaka och inte orka bära mig.
Och jag kommer låtsas att det är filmen som får mig att gråta.
Men det är det där trycket. Det där osynliga repet som någon virat runt min bröstkorg. Den där stenen som ligger där och är alldeles för tung och skaver och sakta krossar mig. Jag vet inte vad jag ska låtsas att det där trycket är. Så jag låtsas att det inte finns.
Jag vet inte om det är värt detta fram och tillbaka. Jag vet inte om det är värt tårarna. Jag vet inte om det är värt tiden. Jag vet inte om det är värt tankarna. Jag vet inte om det är värt ångesten. Det ska ju vara enkelt. Det ska ju vara självklart. Men tänk om det är självklart. Tänk om det bara är jag som har lite för fullt i huvudet just nu för en till att tänka på.
Du kommer alltid vara pojken från förr som alltid kommer tillbaka igen. Men. Jag vet inte om det är för sent. Eller för tidigt.
