Idag, när jag stod och diskade och skrek mig hes till Dylans allra finaste låtar, fick jag den där känslan av att mitt liv är så underbart. Snön yr och jag känner mig sådär mysig inombords. Jag har fått så fina vänner, skolan är så jävla bra och jag känner mig bara så hemma. Som att jag hittat rätt. Staden är så mysig och jag börjar skapa mitt egna liv här. Jag tänker på de där hemma och blir så jävla glad över att veta att de finns där. De som känner mig inifrån och ut. Jag förvånas över hur stark jag känner mig. Visst kan jag fortfarande vackla, känna mig svag. Men jag faller inte. Jag står kvar. De där känslorna som kunde fräta sönder mig inifrån suddas bort så långt innan. Fan vad jag älskar mig själv och mitt liv just nu.
Det var halloween i helgen ja. Kom för en gångs skull ihåg att ta bilder. Känner att jag måste inspireras mer av alla bildjourare som går runt med kameran dygnet runt. Kul var det i alla fall. Jag var skinhead och vaknade upp med en zombie, en häxa och en tjuv (som i och för sig rymde) i lägenheten. Trevligt med lite sällskap. Speciellt eftersom Stina skrämt upp mig totalt med en historia (OBS sann!!!) om en tjej som skulle gå och lägga sig och såg i spegeln att det låg en man under sängen. Helt jävla iskallt gick hon ut ur lägenheten och ringde polisen. Mannen visade sig vara en våldtäktsman som brukade gömma sig under sängar tills offret somnat. Motherfucker vad jag mitt liv förstördes där och då när hon berättade det. Därav sömnlösheten. Varannan minut lät det som någon knackade på köksfönstret så var tvungen att gå upp och titta hela tiden. Men jag överlevde och blev inte våldtagen. Nu funderar jag på att anställa livvakt eller liknande.
Att det ska vara så jävla svårt att bara somna. Borde ju vara det lättaste i världen. Bara blunda och vänta. Men vissa nätter känns det som den största omöjligheten i världen. Den här natten är en sådan natt. Istället ser jag på svenska filmer om ungdomstrassel. Jag har lärt mig att efter en viss gräns är det inte ens värt att försöka längre. Somnar jag så somnar jag av utmattning. Att bara blunda gör det för lätt att tänka på alla världens mest onödiga saker. Och då blir det än mer omöjligt. Sov gott sa du och lämnade mig utan svar.
Fuck OFF vad jag inte vet var jag ska ta vägen. Sånt här får mig bara så jävla arg. Det är sånt som får mig ännu mer säker på att jag valt rätt bana. Att kvinnofrågan är långt ifrån färdigbesvarad. Jag är säker på att någonstans där ute sitter folk och tänker "Äh håll käften, det är väl ASbra med en dator för tjejer!" men NEJ det är just det som är felet. På så sinnessjukt jävla många plan. Här har ni några:
1. Har alla datorer hittills varit för män eller? Har vi tjejer lidit dagligen på grund av förstörd manikyr när vi öppnat datorn? ÄNTLIGEN slipper vi lidandet. ÄNTLIGEN får jag behålla mina naglar hela. Kan ni inte göra den lite mindre också så mina små händer når alla tangenter? En dator är en dator för i helvete. En maskin utan någon som helst genustillhörighet. Men jag är ju bara tjej så jag har väl inte fattat att jag tidigare lekt med en manlig leksak. Förlåt.
2. Programen som är förinstallerade. Horoskop, dagbok och en scrapbook. Ni vet sånt som vi tjejer bara ÄLSKAR och inte klarar oss utan i en dator. Allra minst kan ladda ner själva om vi skulle vilja ha det. Jag skulle vilja veta hur snacket gick på mötet när de skulle bestämma vilka program som skulle följa med. Okej vad har vi nu på tjejer? Vad gillar de? För det första kan de ju inte gå upp ur sängen förrän de läst horoskopet och sett vad de har att vänta. Så det måste ju de små liven få varje dag. Sen måste de ju ha en liten bok där de kan skriva ner sina småsmå tankar eftersom vi män inte orkar lyssna på dem. Sen kan de ju få ha lite kul också. Släng in en scrapbook så kan de hålla ihop familjen genom att göra något mysigt av alla bilder. BRA då var det bestämt.
3. Det här med tjejfärgen rosa. Det KAN inte komma som en chock längre att alla tjejer inte gillar rosa och att det finns minst lika många män som gör det. Varför fortsätta spä på typ den mest grundläggande genusmyten? Klart det kan få finnas rosa datorer, det är väl fint. Men måste den heta "feminint rosa" och vara framtagen för kvinnor? Måste den marknadsföras som kvinnlig? Kan inte ALLA som vill ha en rosa dator bara få köpa det om de vill?
Jag vill dö. Jag gråter å de feministiska förkämpar som gav mig rösträtts vägnar. Tänk om de vetat att inte ens hundra år efter deras kamp sågs kvinnor fortfarande som någon typ av undergrupp. Skäms ni inte?
Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det är därför det blir så svårt när du plötsligt är tillbaka. På ett sätt närmare än någonsin. På ett annat alldeles för långt bort. Jag kan läsa dina ord, men inte känna lukten av din hud. Men det var något som fastnade på mig. Något som aldrig helt försvann. Och om några av de ord du viskade var sanna, fastnade jag någonstans på dig också.
Jag vet inte om jag vill spela om partiet. Jag vet inte om jag vill ge dig en chans till. Jag vet inte om jag vill vrida tillbaka tiden. För jag är inte samma som då. Jag vet inte om du är samma som då. Jag vet inte om mitt huvud fortfarande passa på din axel. Jag vet inte om jag fortfarande ryser när du pussar min nacke när ingen ser.
Alla klockor, alla trummor och trumpeter. Alla sagor, alla under som skulle varit för oss. De blev aldrig av.
För samma chanser kommer en gång bara. Aldrig att de kommer två. Men ändå släpper jag in dig. Gång på gång. För det var något som fastnade på mig. Och jag kan inte tvätta bort dig. Du har krypit för långt under mitt skinn. Men jag vet inte om jag vill ha dig där.
Igår fick jag en insikt jag inte riktigt kunnat släppa än. I Alex & Sigges pod pratade de om att deras barn inte ser samma värde i saker som de gör/gjorde. Med saker menar de till exempel biljetter, autografer och sådana saker. När de pratade om det här insåg jag att jag fan i mig har mer gemensamt med Alex och Sigge än deras barn. Jag vill också spara biljetter. Jag skulle också döda för att få Dynals spott på skon.
Mina känslor inför denna insikt är lte blandade måste jag erkänna. Dels ser jag mig som ett barn och borde därför tillhöra barngenerationen, dels hatar jag dagens barn och vill absolut inte kopplas till dem. Så jag tror det här är en bra grej. Liksom sista insikten som skiljer mig från dagens barn för alltid.
För jag är inte ett barn av idag. Jag är ett barn av min tid. Och min tid är inte samma som nutid. Ett barn av min tid ser tjusningen och nostalgivärdet i en biljett. Ett barn av min tid tycker att skogen är världens bästa lekplats. Ett barn av min tid tycker att en timmes disneydags en kväll i veckan är världens mysigaste grej. Ett barn av min tid vet att man inte kan få vad man vill, när man vill.
Varför gör du såhär? Jag trodde vi hade lagt allt bakom oss. Bestämt att det inte kommer bli vi. Tagit avstånde för att inte riva upp såren. Men med bara några ord kastar du allt upp och ned. Förvirrar.
Du har haft dina chanser. I över två år har du haft dem. Men jag har alltid varit den andra tjejen och du har alltid valt den första. Och jag är starkare nu. Förblindas inte lika lätt. Jag har insett hur du behandlade mig och går inte tillbaka dit.
Men. Vi vet båda två att du är fläcken jag aldrig tvättar bort.
Har du hört Nours sommarprat? Om inte, gör det. Till exempel här. Nour är så sinnessjukt fin. Hon pratar så fint och tänker så fint. Hon är en av mina favoritpersoner. Jag kan lyssna på hennes sommarprat i oändlighet. Det får mig alltid först lite ledsen men sedan glad. Så hoppfull.
I alla fall. Nu när jag är on the road att bli journalist funderar jag en del på vad jag vill bli för journalist. Förmodligen helt i onödan för jag blir bara mer och mer förvirrad. Men en sak vet jag. Jag ska göra något för brudarna. Jag måste. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte försökte. I vilken eller vilka former det blir vet jag inte riktigt än. Men det här kan väl vara början. Ett löfte till mig själv.
Tills jag har kommit igång ordentligt tycker jag alla ska läsa Nöjesguiden. Där finns så jävla många bra människor. De tar ställning. De tar ställning för brudarna.
Så, tills du läser och hör mig överallt borde du se till att lynnsa på Nour och läsa Nöjesguiden.
Åh! Har en sån där bra känsla i kroppen som jag kunde ha under förra året då jag jobbade med ett så jävla tråkigt jobb men med världens bästa människor. Det var mörkt och kallt men jag kände mig så jävla varm inombords. Och vi satt kvar på jobbet i timmar och drack öl och glögg. Men snart är det jul igen och då jävlar blir det glöggfest!
Igår var Sundsvall fortfarande bara ett fint höstlandskap med fina färger och utan snö, så då passade jag på att ta mig en promenad. Slutade med att jag hamnade halvvägs uppe på Norra berget och var tvungen att vända för att inte gå alldeles för vilse. Men det är så sinnessjukt fint där uppe så någon gång ska jag lura med mig någon och ta mig hela vägen upp. I alla fall roade jag mig med att lyssna på Filip och Fredriks senaste pod. Där sa Fredrik något som kommer rädda många av mina dagar. Han sa att han läst något i stil med att ju fler beslut man fattar på en dag, ju sämre beslut kommer man fatta. FATTAR ni?! Det betyder ju att min och Alexandras beslutsfattarmetod, där i stort sett alla andra får fatta besluten åt en, kan vara det smartaste någonsin!
Från och med nu kommer jag alltså knappt fatta några halvviktiga beslut själv. På så sätt kommer jag vara på TOPP när det viktigaste beslutet ska fattas och alla andra redan har förbrukat sina. Först ut är att någon ska få bestämma vad jag ska göra åt min konstanta huvudvärk.
Denna katt alltså. Den får mig nästan att vilja vara en djurmänniska. TÄNK vad lycklig den skulle göra mig då. Om jag skulle bli glad varje gång den bad om uppmärksamhet. Varje gång jag vaknade av att den försökte lägga sig bredvid. Varje gång den kom kutande mot mig när jag kom hem. Nu gör den mig bara allergisk.
Min insomnia bahagade sig tydligen komma tillbaka igår. Låg vaken halva natten och väcktes efter bara någon timma av att katten lät som vanligt. Men jag tröstar mig själv med kaffe i sängen och Lundell på högsta volym. Det får alla dagar att bli fina dagar. Hur sömnlös natten än har varit.
Vid ett fick jag för mig att jag skulle byta grej i min artikel så då började jag skriva om den. Helt. Inte att säg är kvar. Har dock inte vågat läsa den idag. Men som allt annat löser sig nog det också. Tycker nästan det är lite läskigt hur allt bara löser sig. Men nu ska jag inte säga så för då kommer jag nog bli hemlös den där sista månaden ändå.
Ber om ursäkt för bloggchock men har kommit på vitsen med det hela igen. Jag får skriva och tycka synd om mig själv utan att en jävel lägger sig i. Fantastiskt. Kan jag inte skriva det i en dagbok då? Skulle jag väl kunna. Men dem har jag en förmåga att elda upp när jag hatar mitt liv för mycket. Och då kan jag inte gå tillbaka och se hur mitt liv har varit. Vilket jag roat mig med den senaste fredagslulliga timmen. Fy i fittan vilken tragisk människa jag är i perioder. Men jag har liksom förlikat mig med tanken på att det är så jag är och förmodligen alltid kommer vara.
Ibland funderar jag på varför i helvete aldrig någon skickade mig raka vägen till en psykolog. Någon som kanske skulle lärt mig hantera alla känslor. Allt inom mig. Någon som kanske kunde säga att det blir bättre. Att jag inte var så onormal som jag upplevde mig. Någon som talade om hur jag skulle ta mig ur mörker. För självmedicineringen fungerar aldrig. Inte i längden.
Men nu var det aldrig någon som skickade mig till en sådan. Och jag tog mig inte heller dit. Jag vet inte om jag var för bra på att dölja allt eller om det bara inte var något man pratar om. Jag tror jag skämdes i alla fall. Jag skulle ju vara perfekt. Inte ha ett mörker. Samtidigt har det gjort mig så stark. Jag har fan i mig klarat det själv. Nästan helt själv. Men det ska man inte behöva göra. Det ska finnas människor som fångar upp en när man har gått vilse. När man faller och faller och inte vet var man ska landa. För det gör så ont att landa själv. Utan någon som tar emot en.
Nej. Snart trillar Lundell in hos Skavlan. Om några år tänkte jag nog sitta där och berätta om en bok.
Hej fredag. Jag har målat naglarna svarta och glittriga för din skull. När jag tänker efter är det nog jag nagelifierad. Svart i grunden men förströdd med glitter. I övrigt är jag ensam. Jag katten och en päroncider. Kan vara fint det också. Dock slog det mig idag att mitt vardagsdrickande kanske inte är lika allmänt känt här som hemma eller i Malmö. Men vad fan. Ett glas vin, en öl eller en cider i sin ensamhet kan vara det bästa som finns ibland. Och idag är det ju trots allt fredag. Så skål.
En av de bästa sakerna med att flytta från hemstaden är att plötsligt ser jag allt där hemma med nya ögon. Jag ser ut patetiska vissa människor egentligen är. När jag inte är där, nära dem. Som du. När jag kom tillbaka efter min flykt till Malmö kände jag mig så stark. Jag hade distans och du styrde inte längre mitt liv. Vi träffades och det kändes så självklart. Men jag visste att jag inte kunde låta det bli som innan. Jag ville inte falla dit igen.
Så när du låg där bredvid mig och rummet snurrade för vi hade druckit lite för mycket vin var jag bara tvungen att säga det. Att jag inte ville ha det som förut. Att jag inte orkade det. Jag kanske råkade säga att fan jag tycker om att vara med dig. Du sa att du tyckte om att vara med mig också och så somnade jag på din arm.
Sedan var du bara borta. Jag krävde inga löften. Jag sa inte att det skulle vara vi. Det enda jag ville var att det inte skulle vara som innan. Då vi var lite varandras bara när det passade. Jag ville bara att du skulle säga vad du tyckte. Istället vaknade vi morgonen efter, du åkte hem, och så somnade jag aldrig mer på din arm.
Det är det patetiska i hela den historien jag kan se nu. När jag inte måste möte din blick varje dag.
HUR snygg!? Minst lika snygg kommer jag vara på lördag. Då är det maskerad med filmtema som gäller. Skoj! Sen nästa helg fyller jag år!!! Jag älskar att fylla år. Passar såklart på att åka hem så jag kan bli väckt med sång och paket. Längtar.
I lägenheten jag hyr just nu finns en katt. Hon kom liksom med på köpet. De som känner mig vet mycket väl att jag inte är någon djurmänniska. De gör mig allergisk. Kräver för mycket uppmärksamhet. Förstår inte pikar. Inte ironi heller för den delen. De ägnar sig åt villkorslös kärlek. Men värst av allt är att de är som mig - tycker alltid om den som inte tycker om dem. Men nu bor jag alltså med en katt. Kan bli mysigt tänkte jag till en början och gick in med gott mod i samboskapet. Hon är ju tjock och tjocka djur är alltid lite sötare. Men oj så fel jag hade.
För det första är hon ekonomiskt krävande. Två Mac-laddare har bitits av. TVÅ. Det är 1600 kronor totalt åt helvete. För det andra är hon som sagt väldigt tjock och går därför på diet och får bara äta två gånger om dagen. Därmed är hon konstant hungrig och blir totalt tokig så fort jag rör mig mot köket, vilket är ganska ofta. För det tredje hade jag inte riktigt räknat med att jag skulle vara tvungen att städa kattlådor. Det har gått så långt att jag drömmer om det på nätterna och där ser kissklumparna ut som chokladbollar. Och för det fjärde och förmodligen det värsta. Hon låter. Hela tiden. Alltså hela, hela, HELA tiden. Jag håller på att bli tokig. Skriker tillbaka VAD VILL DU MIG!? Vill kasta mig på marken och gråta. Få saker gör mig så frustrerad som upprepande irriterande ljud utan slut.
Ja. Lite så ser min och kattens relation ut. Stundtals mysig, överhängande omysig. Vi får se åt vilket håll det går tills månaden är slut.
Tiden går så snabbt. Måste varit ungefär en månad sedan jag flyttade upp och jag älskar varje dag här. Eller kanske inte varje dag men i stort sett. Skulle jag inte blivit hemlös igen om tre veckor skulle allt varit perfekt.
För varje dag som går kommer jag på mig själv att längta mer och mert efter jul också. Jag vill gå upp tidigt på morgonen och titta på ett luciatåg. Jag vill dricka morgonkaffe till julkalendern. Jag vill se julstjärnor som lyser upp alla fönster. Jag vill ha ALLT som har med julen att göra. Men först lite höst kanske. Långpromenader i kalla, mörka höstkvällar. Åh allt är så bra att jag blir rädd.
Så pass mycket på gång just nu. Min kropp skakar av för hög koffeinhalt och mina ögon är trötta men uppspärrade. Jag tror nästan jag hade glömt hur jobbig prestationsångesten kan vara. Jag kastas mellan att skita i hur det går på fredag, det kommer ju en chans till och att vilja dö om jag inte klarar tentan. Men det är allt omkring också. Om en månad blir jag hemlös igen. Viktiga telefonsamtal väntar på att bli ringda. Jag hinner inte göra det jag vill. Två dagar kvar. Sen ska jag leva. Sen.
Annars lyssnar jag mest på Stones. Om och om och om igen. Det snurrar i mitt huvud.
Jag kanske borde komma tillbaka hit. Det är så mycket nytt i mitt liv just nu och jag känner att jag måste få allt ur mig ibland. Lasta över lite känslor på någon annan. Vi får se om det håller. Alla i min nya värld tjatar om att man måste ha någonstans att skriva av sig så det kanske jag måste.
Ja. Jag har då flyttat 353 kilometer upp i landet för att läsa min drömutbildning så jag kan få mitt drömyrke och leva mitt drömliv. Jag ska bli journalist. Nu är det på riktigt. Nästan. Allt känns så fint just nu. Sådär fint så jag blir rädd att det ska rasa men jag fortsätter intala mig att det inte behöver göra det.
Jag har aldrig varit den som hatar hemstaden. Delar i den och vissa människor har varit på väg att döda mig, men jag har ändå försvarat den. Men nu börjar jag inse. Så fort jag lämnar den känns allt lite bättre inom mig. Jag blir bättre. Jag trodde det var något speciellt med Malmö. Jag var så trasig när jag åkte dit och kände mig så hel när jag kom hem. Men sakta sakta kändes det som jag bröts ner igen. Det är så lätt att falla in i samma spår. Tänka samma tankar och titta efter samma människor.
Men nu är jag i en ny stad igen. Det finns inget som får mig att känna mig så stark som att vara ensam i en ny stad. Samtidigt finns det inget som kan få mig att känna mig lika svag. Fast på ett bra sätt. De nya städera lär mig lära känna mig själv.
Ja. Så ser livet lite ut just nu. Börjar det bli dags att packa ihop min väska för att åka tillbaka till Sundsvall. Igår firade vi tre veckor och jag måste säga att jag saknar hen.
