Som sagt lekte vi bildjour för en dag förra veckan. Sju glada ångestar med varierande entusiasm tog sig ner till stan för att go bananas.
Mitt kärleksfulla par. Så sjukt söta att jag dog.
Restaurangbiträde. Också supersöt. När jag frågade om jag fick ta bilden sprang hon och hennes kollega iväg och bytte kläder och mössa.
Yrkeschaufför. Är fortfarande arg över att jag inte lyckades få en helt skarp bild på honom.
Nej, det var allt jag orkade ladde upp. Fattar inte hur ambitiösa människor orkar spendera halva dagen åt att ladda upp bilder. Det tar ju år och dar. Nu vill jag bara att mami, papa och bigsis ska komma hit så jag slipper ha fredagsmys i min ensamhet.
Den här dagen började som ett helvete. Fick bland annat veta att jag är för smal och inte ser ut att äta regelbundet, att min alkoholkonsumtion ligger i riskzonen och är början på ett missbruk och att jag borde söka hjälp för mina sömnsvårigheter. Tack. Precis vad jag ville höra när jag haft en helvetesvecka.
Fortsatte med att ännu en gång gråta i telefonen, den här gången med Mitthem som vägrade ge mig min lägenhet. Men efter att ha ringt dem fram och tillbaka en miljon gånger fick jag som jag ville och nu ser det väl ut att ordna upp sig. Familjen sitter i en bil på väg hit och jag funderar på att ta med mig ett glas vin och lägga mig i badkaret. Aldrig känt mig så förtjänt av det som nu.
Jag vet att jag inte borde lyssna på Bright eyes och läsa gamla inlägg om dig. Men det är det enda jag gör. Varje dag. Allt handlar ju för fan om dig. Och om honom. Ni har snurrat fram och tillbaka och förvirrat och sårat och gjort mig glad.
Det blir så jävla tydligt när jag läser texterna. Både hur mycket jag tyckte om dig och hur mycket du sårade mig. De förtvivlade lyckorusen efter en helg med dig. Den totala olyckan efter de gånger du valt bort mig. Upp och ned. Hela tiden. Ena dagen så jävla glad att jag kunde dö, andra dagen bara dö.
Så har vi honom. Han som fick mig att le igen efter du krossat mig som mest. Han som fick mig att tro att någon kanske, kanske, någon gång skulle vilja ha mig. Men han insåg han också att jag inte är en sådan man vill ha. Jag är en sådan man lämnar. Men jag förstår honom. Jag hade hjärtat på två ställen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag begravde mig i hans armar och hoppades att du skulle försvinna. Det gjorde du aldrig. Du dök alltid upp när jag precis skulle radera dig helt och viskade något om att det finns hopp för sådana som oss.
Igår hade vi en av de roligast skoldagarna hittills. Vi fick leka bildjournalister och springa runt på stan och fota trettio porträtt i olika kategorier. Eftersom mina enda systemkamerakunskaper kommer från när Jossa gav mig en snabblektion för några veckor sedan och jag bara testat mitt nya objektiv en gång blev jag superförvånad över hur bra det gick. Man fick ett poäng per kategori man klarat av och ett extra om man tagit den bästa bilden i den kategorin. Efter nitton avklarade kategorier och sju segrar lyckades jag komma tvåa, ett poäng efter Järkan som tog hem tårtan. Vi i team ångest är för jävla bra.
Jag tänkte säga hej men känner att det inte räcker. Inte när du tar min hand, ser mig i ögonen och ler som du gjorde när du brukade ta min hand och se mig i ögonen och le. Inte när du frågar hur jag har det i Malmö, utan att jag ens sagt att jag flyttat. Inte när du säger att du varje helg hoppas på att träffa mig, och kände på dig att jag skulle dyka upp just ikväll. Inte när du frågar om det inte alltid har funnits något mellan oss. Inte när du pussar mig på kinden och suckar den där sucken som skvallrar om att du vet att du inte borde. Inte när du frågar om det är fel att vara kär i någon annan när man har sambo. Ja, det är fel. Och det är när du påstår att du aldrig har sårat någon jag hatar dig som mest. Du har sårat mig. Du har sårat mig så in i helvete men jag är beredd att glömma det varje gång du tar min hand, ser mig i ögonen och ler. Och det är därför jag hatar mig.
Hur ska jag kunna glömma det här? De där känslorna? Hur ska jag kunna glömma de gånger jag legat på det kalla kaklet och skakat, inte kunnat kontrollera tårarna för du sagt att du inte vill ha mig? Så många gånger någon har fått plocka upp mig. Samla ihop bitarna av det som en gång var jag, bara för att jag ska kasta ut dem igen.
Helvete. Jag borde inte göra såhär. Jag borde sluta påminna mig själv om hur det en gång var. Det var annorlunda då. Jag vet det. Men du fick mig ändå att ligga på ett kallt kakelgolv och skaka i ren panikångest. Hur kunde du göra så mig mig? Och hur kan jag ändå inte vilja något annat än att få höra dig röst? Hur kan blotta tanken av att bara få lukta dig i nacken igen få mig att le?
Den där high five livet-känslan jag skulle vakna med. Glöm den. Efter en helvetesnatt med cirka noll timmar sömn, men en hel del ångest och panik är jag ungefär mitt sämsta jag idag. Planen var att sitta i skolan hela förmiddagen och plugga till helvetestentan, men efter två timmar gav jag upp. Min hjärna är inte riktigt där jag behöver den.
Det är känslan av att vara beroende av någon som skrämmer mig tror jag. Jag blir livrädd när jag inser hur mycket du påverkar mig. Vad jag vill och vad jag känner och hur jag mår. Jag litar inte ens på att jag kan ta hand om mig, hur ska jag då kunna lite på att någon annan ska göra det?
Jag vet. Man behöver inte vara stark och stå själv och vara självständig och allt det där. Men jag har liksom spenderat ganska mycket tid åt att bygga upp ett stakt jag gång på gång på gång. Och det tar så jävla mycket på krafterna att bygga upp det, bara för att någon ska komma och tro sig ha rätten att riva det.
Och när du varit en av dem som krossat det, då blir det lite extra svårt. För bygger jag upp mitt skydd, kommer jag aldrig kunna vara beroende av dig. Och det ska tydligen vara en förutsättning för att det vi tror oss hålla på med ska fungera. Men bygger jag inte upp det, står jag där alldeles oskyddad. Då skulle du så lätt kunna krossa hela mig. Igen.
Jag vet inte om jag klarar att bli krossad igen. Men jag vet inte vad jag skulle göra om du gick nu.
Känner lite för att vakna med en sådan där high five livet-känsla imorgon. Då allt bara flyter på från morgonkaffet till det fnissiga god nattsamtalet. Den känslan är fan det bästa jag vet. Den där känslan av att allt går min väg, och det som inte går min väg skiter jag ändå i för med den känslan i kroppen kan absolut ingenting stoppa mig.
Då säger vi så då. Imorgon går jag high five livet fullt ut och hade tänkt att det ska gå så jävla bra.
I fredags var det hög tid för kräftskiva. Alldeles för många människor trängdes in i min lägenhet för mat, dricka och spel. Ibland blir jag chockad över hur lätt det är att skratta. Skratta sådär på riktigt. Skratt som inte går att stoppa. Sekunden senare blir jag chockad över hur mörkt allt kan bli. Ett ord eller en känsla som inte sitter där den ska och jag brister. Men för mycket är alldels för bra just nu för att det ska få ta över.
Att jag idag ska spendera hela dagen på skolan med en samling nyfunna vänner för att plugga, och jag känner mig taggad, säger väl det mesta.
Det är så himla mycket nu. Men jag tror det är bra. En månad minus två dagar känns nämligen som alldeles för lite tid. Och då längtar jag ändå tills denna en månad minus två dagar är över. Men första ska jag hinna lära mig allt om massmedierätt, göra en salstenta och skriva en hemtenta om det, flytta och inreda en lägenhet, ha en redaktionsövning, hitta tre redigeringsmissar, ha kul, gå på julsittning, julpyssla, vika hundratals fåglar, visa halva familjen runt i staden, ha kräftskiva och säkert en miljon saker till. Men det gör inget. Tiden kommer ändå gå alldeles för snabbt. Och snart slipper jag vakna och inse att det bara var i drömmen du låg där bredvid.
Kom hit och värm mig nu. Med bara några ord kan du vända min värld upp och ned.Om det ändå vore så enkelt. Kom hit och värm mig nu. Du tycker en månad är lång tid. Testa att längta och vänta i två år. Men ändå. Kom hit och värm mig nu.
Jag vet ju vad jag håller på med. Hur jag försöker tala om för dig hur fel jag är. Få dig att förstå och ångra dig. För någon gång kommer du göra det och då är det bättre att du gör det redan nu. Och har jag talat om hur fel jag är kan jag skylla på att du inte klarar av en sådan som mig.
För vem vill ha någon som säger att jag inte vet när eller om jag kommer kunna lita på dig igen? Vem vill ha någon som kan få för sig att inte svara i telefonen på flera dagar? Eller som inte vill ringa tillbaka eftersom du förmodligen ändå inte vill prata med mig? Vem vill ha någon som hela tiden bygger upp det skal du försöker ta dig igenom, bara för att inte riskera att bli sårad?
Så istället för att få dig att tycka om mig, gör jag allt för att skrämma bort mig. För skulle du ändå få för dig att vilja ha mig, kan du någon gång också lämna mig. Och för varje dag som går innan du göra det, kommer det gör ännu lite ondare.
Men hur mycket jag än förnekar det kan jag inte rå för att det enda jag vill just nu är att du ska ligga här bredvid och viska att det är här sjukt. Men bra.
Jag må vara lite fucked upp och allmänt kaos just nu, men större delen av dagarna går jag runt med ett konstant pirr i hela kroppen och ler för mig själv. Jag älskar Västerås, men jag mår fan aldrig så bra som när jag inte är där. I alla fall inte bor där. Jag tror vi är inne i en sådan fas i vårt förhållande då vi måste ha lite distans till varandra. För att inte kväva varandra.
Västerås kommer alltid vara hemma. Men just nu klarar jag helt enkelt inte av att vara hemma. Det var Malmö som fick mig att förstå. Förstå att jag behövde vara borta för att kunna känna mig hemma. Jag trodde ett halvår skulle räcka men tydligen inte. Så vad sägs om ett nytt försök? En paus på tre år. Så hinner vi tänka igenom det här ordentligt. Hitta tillbaka till varandra. Du kan återigen bli min trygghet och jag kan lova dig evig kärlek.
Men jag lovar att hälsa på. Om du lovar att inte strypa mig. Låt mig bara ta det i min egen takt. Låt mig få försöka bli kär i dig igen. En liten del i taget. För hur mycket hat jag än känt i och mot dig, innehåller du trots allt de jag älskar allra mest.
Den här dansen vi dansar. Runt och runt. Det här tassandet kring ord som oss. Vi fortsätter att antyda ett något men vågar inte definiera det mer än så. Ett något. Snuddar vid orden. Leker med tanken att uttala dem men de är fortfarande för starka. Så vi fortsätter tassa och antyda. Dansar vår dans runt bomben och låtsas att den inte finns. Men någon gång måste den explodera. Kommer du då ta min hand eller springa åt andra hållet?
Så har ännu en helg passerat. Att jag har ont i hela kroppen och skratträningsvärk i magen får väl ändå ses som ett tecken på att den har varit bra. Men att somna och vakna själv var inte så roligt som jag kom ihåg det. Som tur är har jag sjuka människor omkring mig så jag slipper bli uppäten av mina egna tankar.
Vi började lördagen med att ta oss över berget och bort till Birsta för Ikea-frukost. Åt så jag mådde illa resten av dagen. Men det var det värt.
Halva styrkan efter sista anhalten - systembolaget. Rätt nöjda ändå.
Och toppade kvällen med ta mig till vägglössens Mekka, Järkans lägenhet, för att skratta mig till magknip. Efter för många guidade turer genom Vilhelmina via youtube tog vi oss vidare till nästa lägenhet för att slutligen landa på Stadshuset.
Någonstans där emellan försökte jag också övertala folk, och mig själv, om att du visst kan vara bra. Att du kan ha förändrats. Men jag vet inte. Ju mer jag tänker på det, ju mindre vet jag om någonting. Så jag borde väl bara fortsätta fylla mitt huvud med annat och sluta tänka. För vi får ju se vad som händer.
Den här bubblan vi lever i just nu. Den vi klev in i för länge, länge sedan, som vi klev ur och jag gömde där långt inne. Den bubbla vi nu klivit in i igen och nästan stängt. Stängt om dig och mig. Vad ska jag göra med den nu? Är det meningen att vi ska leva kvar där? Kommer den inte spricka då? Kommer inte det göra för ont?
Kankse borde vi kliva ur igen. En bubblan kanske inte håller för dig och mig. Vi kanske inte är gjorde för att sitta i en bubbla tillsammans. Men låt oss sitta kvar ett tag. Jag hade glömt hur fint det känns att sitta i en bubbla med dig. Men jag lovar att kliva ur innan den spricker. Jag klarar inte av att den spricker.
Min kropp och jag är inte riktigt sams för tillfället. Den vägrar tala om när jag är hungrig och eftersom min hjärna är fullbokad av annat kan inte den tänka ut det själv. Det är inte förrän det svartnar för ögonen och jag måste krypa till sängen jag inser att jag levt en hel dag på bara kaffe. Mitt normala jag är ju för fan hungrig dygnet runt. Att mitt kylskåp för tillfället enbart innehåller alkohol gör ju inte heller saken bättre. Men vad fan ska jag göra när det svartnar för ögonen precis när jag ska iväg och storhandla? Helvete vad jag är dålig just nu.
När en vaknar av nervositet i hela kroppen, DÅ vet en att det blir en bra dag. Varför jag är nervös har jag ingen aning om. Kan vara för att helgen hemma har fuckat upp hela mig. Eller för jag mest bara satt och skrattade under föreläsningarna igår. Eller för att varje dag här får mig att inse hur rätt jag hamnat. Eller för jag är så sinnessjukt jävla stressad över alla saker som måste göras.
Jag vet inte. Men bra känns det och jag vill bara få hit min symaskin så jag kan få sätta igång och sy massa fina saker. Batika vill jag också. Så jävla många planer att jag spricker! Men först ska jag lära mig lite om mina kommande rätt- och skyldigheter och bosätta mig i en datasal hela kvällen, med några av Sundsvalls bästa människor för indesign-fest. Woop woop.
Jag och telefoner har aldrig riktigt gått ihop. Jag tycker inte om att prata i dem och de ger mig alltför ofta panik. Det fungerar dessvärre inte så bra i ett samhälle där för mycket kretsar kring telefoner och att alltid vara kontaktbar. Jag får panik av att alltid vara kontaktbar. Och ännu mer panik när folk förväntar sig att jag alltid ska vara kontaktbar. Jag vill inte vara det. Jag ville kunna gå under jorden när jag känner för det. Jag vill kunna gå en hel dag utan att prata eller kommunicera med en jävel.
Jag har dagar och stunder då jag verkligen inte orkar prata. Det liksom tar för mycket av den energi jag har just den dagen. Det är då jag ser att det ringer, tittar på telefonen och stänger av ljudet. Det går bara inte att svara. Jag gör allt för att slippa bli kontaktad. Personen som ringer kan få ringa flera gånger om. Men jag kan inte svara.
Med sms är det samma sak. Jag kan få ett sms, känna att det här borde jag verkligen svara på nu, men det går inte. Det tar emot för mycket. Jag kan inte förklara varför men jag vill bara inte svara direkt. Jag måste vänta. Låta det sjunka in och svara när jag känner att jag vill svara.
Men så kan det dröja ett tag. Några timmar eller dagar efteråt när personen ringer igen svarar jag gladerligen och kan inte förstå varför det var så jävla svårt att svara sist. Och jag kommer nog aldrig förstå det. Varför det vissa dagar känns omöjligt att prata i telefon. Varför jag vissa dagar bara måste försvinna i mig själv en stund.
Men jag ska bli bättre. Jag har lovat dig det. På samma sätt som du lovat att inte såra mig igen.
Jag vet inte om jag är dum. Och jag vet inte vad som vore dummast. En människa jag en gång raderat ur mitt liv. I alla fall velat radera. Är det ens möjligt att se dig med nya ögon? Kommer inte det jag en gång ville, en gång kände, alltid ligga där och äta upp mig? Men det är väl där jag är dum. Det är väl det jag måste lära mig se förbi. Eller är det när jag ser förbi det jag är dum? Frossan och sömnbristen gör det inte lättare att tänka. Om du ändå kunde värma mig nu och säga att det känns ganska bra det här.
Mitt i all förvirrning tog jag och Jossa oss ut med kamerorna och gick bananas. Hon har fått inta rollen som privatlärare. I övrigt försöker jag kliva ur livet i min bubbla. Går sådär.
Femtusen tecken. Hur sammanfattar man så många öden, historier och liv på femtusen tecken? Det känns inte ens värdigt. Som jag tystar rösterna jag ämnade föra fram. Jag tror jag tagit på mig för stora skor.
Är det inte konstigt det här, sa du och pussade min panna. Jo. Det är konstigt. Så in i helvete konstigt. Jag vet inte vad som händer. Vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag hellre skulle ligga i din säng nu. Och att det finns så mycket som säger att jag aldrig mer borde ligga i din säng. Jag hatar frågor utan rätt eller fel. Jag klarar inte av att bestämma i mitt eget liv. Jag vet aldrig vad som är bäst för mig. Så snälla, säg bara om du är bra eller dålig för mig.
Hemma. Några timmars tågresande som gick förvånadsvärt fort men nu är jag hemma. I min egen säng i mitt iskalla rum. Imorgon ska jag skriva mitt första reportage. Det ska bli så himla spännande. Jag hoppas det går ungefär som jag tänkt för då kan det bli riktigt bra tror jag. Hoppas jag. Men vi får se.
Vi skrev dikter idag. Ett ord och trettio sekunder att omvandla det till konst. Tolv ord totalt. Tolv dikter. Och alla handlade om dig. Osthyvel, hat och längtan. Allt förvandlades bara till bilden av dina pepparkornsögon. Men snart ska jag sluta grubbla. Snart ska jag vakna till liv och bestämma mig. Försöka förstå vad jag behöver och vill.
Det finns dagar då det känns som jag är precis där jag ska vara, den jag ska vara och med dem jag ska vara. Det här var en sådan dag. Jag har fått lära mig om reportage hela dagen och jag vill inget hellre än att börja jobba med det nu. Skriva om det jag brinner för. Det finns så mycket att brinna för i världen.
Fan vad jag hatar att jag älskar att träffa dig. Jag hatar att mina känslor för dig finns kvar. Jag hatar att du finns kvar. Jag hatar att du alltid verkar finnas kvar. Jag hatar att dina vänner vill att det ska vara vi. Jag hatar att ett vi är så naturligt. Jag vill ju bara hata dig. Det skulle vara så mycket lättare då.
Jag vill kunna dra bort min hand när du tar det. Jag vill skrika åt dig hur mycket du sårat mig. Hur ont det gjort. Hur mycket jag gråtit över dig. Att jag träffat någon så mycket bättre. Någon som inte sårar mig. Någon som faktiskt vill vara med mig och ingen annan.
Men jag kan inte. Varje gång jag ser dig är det som hela världen försvinner och det finns bara du och jag. När jag har dina armar runt mig är allt som det ska. Fast det är fel. Så otroligt fel. Det kommer aldrig bli du och jag. Och jag hatar det. Jag hatar att veta det men ändå låta dina armar vila runt min midja.
Det enda jag vill är ju att kunna hata dig. Snälla, kan jag inte bara få hata dig?
För ett år sedan var jag trasig. Ena stunden sprudlande glad. Andra panikångest. Jag gick från att skratta och sväva fram, till att dunka huvudet i väggen, skaka och inte kunna kontrollera tårarna. Allt på grund av dig. Er. Han som inte skulle såra mig. Som ville ha mig och ingen annan. Jag hade fel. Han ville inte ha mig. Han ville ha någon. Att gå från trasig och den andra till någon kändes som en dröm. Men drömma är sällan så bra som de verkar. Att sväva mellan att vara trasig, den andra och någon äter upp en inifrån.
Men jag frågar mig fortfarande; hur kom det sig att jag aldrig kunde hata dig? Det var ju det enda jag ville. Men din pepparkornsögon när du sa förlåt fick mig alltid att fortsätta hoppas. De kommer aldrig få mig att sluta hoppas.
Tre youtube-videor senare har jag (nästan) lärt mig vika origamifåglar. Jag är så jävla pepp på att få flytta in i min lägenhet och fylla den med fåglar och annat pyssel. Hade tänkt ta mig till Panduro nu på morgonen för att köpa papper och annat kul men insåg dessvärre att det ligger alldeles för långt bort så det får bli en annan gång. Kanske ännu ett argument för att åka hem i helgen. Argumentet "du" känns nämligen inte lika lockande hela tiden. Men sen kan jag ju aldrig bestämma mig för något heller.
Vi vet det nog båda två. Jag har vetat i två år. Ändå dansar vi runt varandra som om ingenting hänt. Som om det vore den första natten jag somnade bredvid dig. Som om du aldrig krossat mig. Du har lovat så många gånger. Vad skulle vara annorlunda nu?
Alla gånger du svikit. Behandlat mig som skit. Alla gånger du bett om förlåt och sagt att du inget minns. Alla gånger det känts som du varit den enda som sett mig. På riktigt. Vem jag är, vad jag vill och vad jag kan. Alla gånger du sagt precis det jag behövt höra. Alla gånger du fått mig att skratta när jag egentligen velat gråta. Alla gånger du fått mig att gråta när du precis fått mig att skratta.
Vi vet ju hur det här slutar. Du får mig att hoppas men precis innan jag lyfter krossar du mig igen. Jag faller och du tar inte emot. Och du ser det inte ens själv. Du förstår inte vad jag menar. För du minns inget. Men jag minns. Så, vad skulle vara annorlunda nu?
Jag skulle inte behöva se dig välja henne. Igen. Se er gå hem till er lägenhet. Jag skulle inte behöva veta att det är en annans man jag vaknar bredvid.
Som tidigare nämnt har jag på äldre dar gått och blivit rädd av mig. Allt på grund av mina nyfunna vänner. Efter en veckas sömnlösa/oroliga nätter hade jag precis börjat inse att det nog inte kommer ligga en man under min säng när jag ska sova. Eller att det inte är så stor risk att det klättrar in en fönsterman som våldtar mig. Precis då, när jag sitter i soffan ensam en fredagskväll, knackar det såklart en idiot på köksfönstret. Panikslagen gick jag ut i trapphuset för att inse att det bara var Alex som tappat bort sin telefon och därmed inte kan kontakta folk på normala sätt. En lite snällare variant av fönsterman.
I ALLA FALL samlade jag ihop min skakande kropp efter chocken och begav mig till Kajsa för juluppvärmning. Greveholm, pepparkakor och julmust. Så jävla mysigt. Nu längtar jag bara så jävla mycket tills jag får flytta in i min lägenhet och julpynta. Fan vad jag ska julpynta mina 22 kvadrat.
Men först ska jag springa iväg till skolan en snabbis och sno lite A3-papper så jag kan bli klar med den jävla sidanalysen. Smart som jag är har jag byggt ett eget ritbord så jag i alla fall sitta hemma och rita.
Har försökt mig på konststycket att föra en twitterdiskussion med en Sverigedemokrat. Gick sådär. Kändes lite som att prata med en vägg. Självklart handlade det om SDU:s film om en "flyktingförläggning". Han avslutade med "där ser man, även den bäste kan ha fel. Vidhåller dock att det är en bedrövlig prioritering. Jämför med våra gamla." Efter att ha motbevisats Kasselstrands tydlighet i att stället ska BLI en flyktingförläggning och inte ÄR. Gav upp där. Känner att det där med att allt måste vara svart eller vitt är så jävla tröttsamt. Och ärligt talat är jag inte tillräckligt insatt vilket jag, till skillnad från många andra, föredrar att vara när jag ger mig in i en diskussion. Speciellt med en Sverigedemokrat. Jag skulle hellre dö än att bli motbevisad känns det som. Men så pass insatt är jag att jag fattar att vi inte måste välja vilka vi ska hjälpa, gamlingarna eller invandrarna. Det är liksom inte där frågan ligger. Jag fattar att om vi stänger gränserna så kommer inte de pengarna vi då "sparar" automatiskt hamna hos gamlingarna.
Fan. Det finns för mycket jag vill kunna utan och innan. Hur ska allt hinnas med?
Först: Ta en titt här. Sen: Hys en stark önskan om att vilja dö.
Åh jag vet inte ens var jag ska börja. Vi kan till exempel ta det med att jag filmen igenom var tvärsäker på att det var en parodi. Vägrar fortfarande släppa den tanken helt. Är det verkligen fysiskt möjligt att vara sådär dum i huvudet? Är inte Kasselstrand bara ännu en konstinstallation?
Att den flyktingförläggning Kasselstrand besökte, vid tillfället han gjorde det, fortfarande var ett vandrarhem må vara en detalj, men tycker ändå att den skulle platsat i filmen. I sin uppoffring att visa hur paradisiskt flyktingar lever i Sverige kunde han alltså inte ens göra sig besväret att åka till en riktig flyktingförläggning, en där det faktiskt bor flyktingar. Fast det är klart. Det kanske skulle pajat hans poäng lite att visa upp traumatiserade människor. Människor som av en eller annan anledning flytt från sina hemland i hopp om skydd, hjälp och ett bättre liv.
Men det är ju en underbar reklamfilm. Vi vet ju alla att 70 procent av de som kommer hit i själva verket bara kommit till Sverige för att semestra ett tag på ett slott. Sedan, när det de blivit nekade asyl, åker de ju bara hem till sina perfekta liv och skrattar oss stackars skattebetalare bakom ryggen. Lurade igen.
Sen har vi ju det där med pengarna. Vad är det Kasselstrand vill få fram egentligen? Att vi renoverat ett slott med skattepengar som blev alldeles blev för fint för att flyktingar ska få bo där? Och det här med att det kostar hundratusentals kronor om dagen för oss skattebetalare för att flyktingar ska kunna bo i slottsliknande miljöer. Du kanske glömde det Kasselstrand, men du har varit på EN flyktingförläggning som var ett vandrarhem och där det inte ens fanns flyktingar. Du går runt i kostym och har färsk frukt och champagne på rummet. På riktigt? Tror du det är så verkligheten ser ut?
Och ett av mina favoritcitat: "Nu när vi spelar in detta så är det lugn och ro här på Lia hof, men när du tittar på det här klippet då har 182 stycken asylsökande från hela världen intagit det här stället." Förlåt, men INTAGIT?! Är det en flock djur han pratar om? Vägglöss kanske?
Nej Kasslis. Nästa gång du får för dig att skildra verkligheten kanske du kan åka hit. Du kan ju testa på att bli slagen av sådana som inte tycker du har någon som helst rätt att vara i landet. Och förlåt, nu läser inte jag juridik (även om jag tror det ibland) men borde inte det där klassas som mer än skadegörelse? Borde det inte falla lite under hatbrott?
Tiden går så jävla snabbt. Sedan jag flyttade hit har dagar, vecka och till och med månader bara flygit förbi. Jag tror det är bra. Ett tecken på att jag har kul mest hela tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att få lite panik. Jag tror det är det där tjatet på att man ska fånga dagen så jävla mycket. Leva i stunden och njuta av nuet. Men hur ska jag kunna veta om jag njuter fullt ut? Hur vet jag om jag lever så ultimat jag bara kan? Fast vem fan bryr sig. Jag känner mig sinnessjukt glad och det får väl vara mer än nog.
