Ber om ursäkt för bloggchock men har kommit på vitsen med det hela igen. Jag får skriva och tycka synd om mig själv utan att en jävel lägger sig i. Fantastiskt. Kan jag inte skriva det i en dagbok då? Skulle jag väl kunna. Men dem har jag en förmåga att elda upp när jag hatar mitt liv för mycket. Och då kan jag inte gå tillbaka och se hur mitt liv har varit. Vilket jag roat mig med den senaste fredagslulliga timmen. Fy i fittan vilken tragisk människa jag är i perioder. Men jag har liksom förlikat mig med tanken på att det är så jag är och förmodligen alltid kommer vara.
Ibland funderar jag på varför i helvete aldrig någon skickade mig raka vägen till en psykolog. Någon som kanske skulle lärt mig hantera alla känslor. Allt inom mig. Någon som kanske kunde säga att det blir bättre. Att jag inte var så onormal som jag upplevde mig. Någon som talade om hur jag skulle ta mig ur mörker. För självmedicineringen fungerar aldrig. Inte i längden.
Men nu var det aldrig någon som skickade mig till en sådan. Och jag tog mig inte heller dit. Jag vet inte om jag var för bra på att dölja allt eller om det bara inte var något man pratar om. Jag tror jag skämdes i alla fall. Jag skulle ju vara perfekt. Inte ha ett mörker. Samtidigt har det gjort mig så stark. Jag har fan i mig klarat det själv. Nästan helt själv. Men det ska man inte behöva göra. Det ska finnas människor som fångar upp en när man har gått vilse. När man faller och faller och inte vet var man ska landa. För det gör så ont att landa själv. Utan någon som tar emot en.
Nej. Snart trillar Lundell in hos Skavlan. Om några år tänkte jag nog sitta där och berätta om en bok.
Så pass mycket på gång just nu. Min kropp skakar av för hög koffeinhalt och mina ögon är trötta men uppspärrade. Jag tror nästan jag hade glömt hur jobbig prestationsångesten kan vara. Jag kastas mellan att skita i hur det går på fredag, det kommer ju en chans till och att vilja dö om jag inte klarar tentan. Men det är allt omkring också. Om en månad blir jag hemlös igen. Viktiga telefonsamtal väntar på att bli ringda. Jag hinner inte göra det jag vill. Två dagar kvar. Sen ska jag leva. Sen.
Annars lyssnar jag mest på Stones. Om och om och om igen. Det snurrar i mitt huvud.
Jag kanske borde komma tillbaka hit. Det är så mycket nytt i mitt liv just nu och jag känner att jag måste få allt ur mig ibland. Lasta över lite känslor på någon annan. Vi får se om det håller. Alla i min nya värld tjatar om att man måste ha någonstans att skriva av sig så det kanske jag måste.
Ja. Jag har då flyttat 353 kilometer upp i landet för att läsa min drömutbildning så jag kan få mitt drömyrke och leva mitt drömliv. Jag ska bli journalist. Nu är det på riktigt. Nästan. Allt känns så fint just nu. Sådär fint så jag blir rädd att det ska rasa men jag fortsätter intala mig att det inte behöver göra det.
Jag har aldrig varit den som hatar hemstaden. Delar i den och vissa människor har varit på väg att döda mig, men jag har ändå försvarat den. Men nu börjar jag inse. Så fort jag lämnar den känns allt lite bättre inom mig. Jag blir bättre. Jag trodde det var något speciellt med Malmö. Jag var så trasig när jag åkte dit och kände mig så hel när jag kom hem. Men sakta sakta kändes det som jag bröts ner igen. Det är så lätt att falla in i samma spår. Tänka samma tankar och titta efter samma människor.
Men nu är jag i en ny stad igen. Det finns inget som får mig att känna mig så stark som att vara ensam i en ny stad. Samtidigt finns det inget som kan få mig att känna mig lika svag. Fast på ett bra sätt. De nya städera lär mig lära känna mig själv.
Ja. Så ser livet lite ut just nu. Börjar det bli dags att packa ihop min väska för att åka tillbaka till Sundsvall. Igår firade vi tre veckor och jag måste säga att jag saknar hen.
Arbetsdag ett avklarad. Inget nytt under solen där inte. Allt har återgått till det normala läskigt snabbt. Vaknade en söndag av att du som vanligt tog alldeles för mycket täcka. Hade söndagsångest över vad jag gjort och inte gjort innan jag insåg att jag inte bryr mig. Låg vaken halva natten. Cyklade till jobbet, DOCK lite smånervös, va bitter på extradelning och körde alldeles för fort i svängar och gupp och sjöng som aldrig förr i hjälmen. Vet inte vad jag hade förväntat mig. Autografer och champagne åtminstone.
Men det är någon som inte är som det var innan jag flydde. Jag har allt på distans. För en gångs skull är det jag som styr. Jag gör samma saker men sakerna bestämmer inte längre vad jag ska känna. Jag har liksom en armlängds avstånd. Därför kan jag somna på din arm utan att behöva bli galen. Jgág har allt under kontroll. För tillfället.
