Ni vet när det känns som hela ens liv gått från att förvaras i en liten liten ask i ett låst skåp längst in i ett övergivet hus, till att spelas upp på en bioduk för alla att beskåda. Ibland är det ren panik. Ibland är det så jävla skönt att slippa ljuga. Och jag vet inte om det är därför. Eller för att det är vår. Eller för att jag valde bort det som verkade vara så rätt men visade sig vara så fel, och fick det som skulle vara så fel men nog visade sig vara ganska rätt ändå. Men det känns bara så himla bra just nu.
Ibland brukar jag, bara för att testa, sätta på någon Bright eyeslåt. Det finns då två alternativ. Antingen hamnar jag på den mörka plats jag förknippar med Bright eyes. Jag kastas tillbaka till 2006, i fosterställning på golvet i mitt gulmålade flickrum och i CD-spelaren spelas den nyköpta men nästan sönderspelade Bright eyes-skivan. Eller så inser jag hur jävla långt bort allt det där är. Hur jag kan lyssna på samma låtar men inte känna samma känslor. Hur jag tycker synd om mitt sextonåriga jag som hade för mycket känslor för en så liten människa.
Idag. Nu ikväll, vill jag krama mitt sextonåriga jag och viska att det blir bättre. Trots att det kommer komma dagar då det blir svartare och svartare när hon inte tror det är möjligt att gräva ner sig mer. Men det kommer komma så himla många ljusa dagar. Hon kommer ha så kul, träffa så bra människor, bli säkrare på sig själv, hitta någon typ av plats i livet. Hon kommer bli för kär och för krossad. Hon kommer hata sig själv och resten av världen. Men jag skulle också säga åt henne att genomlide det svarta. Ta det. För utan det skulle hon inte sex år senare vara den hon är. Hon skulle inte veta att hon är så jävla stark som orkar ta sig ur skiten gång efter gång.
Hon skulle inte veta att hon sex år senare kan lyssna på samma låtar utan att ligga i fosterställning och gråta tills det känns som hela ens inre ska försvinna.
Det är det här som alltid skrämmer mig. Att vara så beroende av någon annan. Att inte kunna kontrollera allt själv. Ligga sömnlös och inte veta om jag är totalt dum i huvudet. Tre ord skulle räcka för att slå mig till botten. Och det finns inget jag kan göra. Tre andra ord och jag svävar på moln. Hela min hjärna skriker åt mig att inte ge bort mig själv. Men jag ger bort vad som helst för att få sväva på moln.
När jag kom hem efter fem veckor i Thailand och Malaysia och var arbetslös, brun och fattig fick jag jobb som brevbärare. Alla sa att jag var för klen och aldrig skulle klara det. Jag trodde på dem och tänkt att jag stannar under upplärningen och sen skiter jag i skiten och lever på hoppet. Men så blev det inte. Jag var envis som fan och cyklade och sprang i alla trappor och hittade till gator jag inte visste fanns.
Den sommaren förändrade mitt liv lite. Jag fick tillbaka Olof, en vän jag förlorat någonstans på vägen mot vuxenlivet. Jag träffade nya vänner. Som Alexandra. Som har lika mycket beslutsångest som jag, är lika dålig på att svara på sms, som har liknande drömmar och mål som jag har, som tänker som jag gör på så himla många plan. Jag blev kär. Två gånger. Jag blev krossad. En miljon gånger. Eller vad fan, kär och kär. Inte fan vet jag vad det var men jag tyckte om dem på något jävla plan.
Alla torsdagsöl i eftermiddagssolen på någon uteservering med Olof. Alla finfredagar med Alexandra. Alla förstafredagar. Alla fuckingfinfredagar. Alla tysktisdagar med Joel och Alexandra och bröd. Och fan vad alla dagar var något sepciellt. Highfivedagar. Och sista dagen. När jag och Alexandra slutade båda två och hon skulle till Södertörn och jag till Malmö och vi kammade i samma hage och hade discokula och alla var tvugna att dansa. Och vi bjöd på frukost och fika och drack öl innan dagen var slut.
Hur tråkigt man än kan säga att själva jobbet var hade jag så jävla kul under de år jag jobbade där. Jag vill inte vara brevbärare för resten av mitt liv men jag vill ha så kul och jobba med så bra människor som jag jobbade med då. Och det känns fan lite konstigt att veta att jag inte kommer jobba där i sommar. Att jag kommer sitta på en tidningsredaktion och redigera och skriva de rubriker hela Eskilstuna kommer hata.
Men fan vad jag saknar torsdagsölen och finfredagarna.
Ni vet när man bara känner att folk har en bild av hur man ska vara. Och utan att tänka sig för gör man allt för att leva upp till den bilden. Man vill ju inte göra någon besviken. Tycker du jag är dum i huvudet? Jag frågar något jag redan vet svaret på. Tycker du jag är hon glada tjejen som skiter i allt? Jag gör något sjukt och skrattar åt hur andra reagerar. Tycker du jag är hon svarta och svåra? Jag säger något kryptiskt om mitt bagage och att jag inte vill prata om det. Tycker du jag verkar intelligent? Jag säger något om mina teorier om olika intelligenser och att det inte går att mäta. Tycker du jag verkar social och pratig? Jag pratar med allt och alla. Eller den blyga? Jag sätter mig i ett hörn och väntar på att någon pratar med mig.
Jag är så jävla less på att försöka anpassa mig för att inte svika någon bild av mig. För vet ni vad? Allt det där är jag. Och det är soliga vårdagar som dessa som får mig att fatta att jag inte behöver anpassa mig. Soliga vårdagar som dessa får mig att bara vilja skita i allt, fast på ett bra sätt, och fatta hur jävla bra allt är. Det är sol. Jag har en axel att sova på. Jag har så jävla bra människor i mitt liv. Jag gör mitt. Jag har fått tillbaka mitt pirr.
Åh mitt pirr. Det där frusterande, älskade pirret jag aldrig vet vad det betyder. Det känns bara bra. Det är svårt att andas men inte för att det gör ont utan för att varje andetag bara pirrar så mycket. Hur piss allt än kan vara ibland så är det värt allt för det där pirret. För jag vet att när jag mår dåligt, mår jag riktigt jävla dåligt, men när jag mår bra, då finns det fan ingen som mår bättre. Och det är värt allt.
Det var valborg och det var sol och vi satt ute och de tävlade och vi drack och rökte och blev fulla vid lunch och jag fick panik och det gick över och vi grillade och drack mer och satt ute och frös men det var konfetti överallt så det gjorde inget och vi gick till mig och drack mer vin och släppte in random folk och alla hade mustasch och jag blev arg men jag kan inte vara arg på dig så jag blev glad och dansade till gamla låtar och alla försvann och jag gick och sov och det var valborg i Sundsvall tjugohundratretton.
