Min andning vill inte återgå till det normala. Jag måste tänka för varje andetag. Annars glömmer jag att ta det. Och när jag tänker på det går det inte ända ner. Det liksom fastnar någonstans på vägen. Som efter att ha gråtit i flera timmar. Precis så känns det. Det liksom kittlar och fastnar och gör ont. Och jag får panik.
När jag sover vaknar jag gång på gång av att jag håller andan. Har panik. Måste kväva mig i kudden för att inte skrika. Jag är så jävla rädd att det ska brista att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varje dag känns som ett test. Att visa sig bland folk är en chansning. Att dricka alkohol med folk en lek med döden. En för hård vind och jag brister igen.
Och jag känner mig som världens största idiot som har världens bästa människor omkring mig och ändå känner så. Och jag hatar så att det inte räcker med att bara veta att de finns där. Men jag älskar att de gör det ändå.
Jag vet att det är fel. Så in i helvete fel. Och jag vet att det är sjukt. Alldeles för sjukt. Det går emot allt jag vet och står för. Jag vet det. Jag vet allt det alldeles för väl. Men det hindrar mig inte att tänka, känna och göra så. Det har aldrig hindrat mig och jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Och den tanken skrämmer mig så himla mycket.
Ibland tänker jag på vad som ligger bakom allt. Försöker spåra upp kärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på min dåvarande bästa kompis mamma. Hur jag för en gångs skull hade klätt mig precis som jag ville. Med mormors gamla glasögon utan glas. Och den där mamman bara tittade på mig och hånlog. Frågade om jag hade nya glasögon men lyssnade aldrig på svaret för hon var för upptagen med att skratta åt mig.
Eller när stod i hallen och jag hör den där mamman säga "jaha, vad har Evelina på sig idag då?" så kommer en mamma och en pappa till min dåvarande bästa kompis ut i hallen bara för att titta på mig. För att beskåda clownen som ska hämta deras dotter. Och med ett hånfullt flin frågade hon var jag hade glasögonen då.
Det fanns inget stopp på avskyn som kastade på mig. I varje blick fanns den där. Och jag vek mig för den. Den och all annan avsky. Alla andra blickar. De fick mig dit de ville.
Att visa sig så sårbar som man aldrig visat sig. Att blotta delar av en själv man aldrig aldrig tänkt blotta för någon. Att vara så jävla nära gränsen till att hela fasaden ska spricka. Att då inte bli trodd. Det gör så jävla ont. Så jag bara sitter tyst och ser på när ni leker den lek ni tror är verklig. Den riktiga verkligheten är för smutsig.
Jag vet vad det inte var. Och jag vet att jag inte vill att det ska hända igen. Men eran lösning på problemet är så mycket enklare än den riktiga. Jag önskar så att det räckte. Men det är det ni inte vill se som är min verklighet och det är den jag måste göra något åt.
Det hände något med mina känslor för ett tag sedan. Jag liksom släppte dem och sprang. Jag kommer inte ens ihåg när det var men troligtvis när de blev för tunga att bära. Så för att känna något måste jag leva på gränsen. Står det still blir jag bara tom. Då kan jag lika gärna vara utan för ångetsen över att jag inte känner vad jag borde känna är för svår.
De säger att man ska lyssna på magkänslan. Men om den ena stunden säger åt mig att gå, att den där tvekan jag känner har rätt, och andra stunden att jag kommer ångra mig om jag gör det, vad i helvete är det meningen att jag ska göra då?
Jag vill inte behöva tveka. Jag vill att allt ska vara självklart. Att det inte ska finnas några alternativ. Jag vet att det inte är det som är på väg bort som betyder något. Det ska inte behöva vara så. Men det är när det är på väg bort jag känner som mest. Och jag vill känna.
Ni vet den där soffan. Den man suttit i så många gånger. Den man skrattat i, dansat i, gråtit i, sovit i, druckit vin i, blivit för full i. Jag älskar den soffan. För sitter jag i den soffan vet jag att jag har de allra bästa människorna omkring mig.
När jag längtar hem är det ofta den soffan jag längtar efter. Att få sitta där med de där människorna som är som jag fast absolut inte. Och det gör liksom inget om samtalen blir alldeles för jobbiga för när det som måste sägas sagts är det så lätt att skratta igen i den där soffan.
Igår fick jag äntligen sitta i den soffan igen och dricka vin och skratta och prata och det gör inget att det ligger en hund bredvid mig och äter en morot för fast jag hatar hundar och speciellt när de äter mår jag så bra av att sitta i den där soffan med de där människorna.
Det räcker med att en sak vänds upp och ned så kommer allt tillbaka. Det behöver inte ens vändas helt, bara gå lite snett och inte vara helt rätt. Kudden är dränkt i mascara och jag funderar på var jag ska börja ta tag i livet. De säger att det som varit varit och att det ska lämnas där men jag vet inte hur man lämnar saker.
Jag minns varenda tanke och känsla och ångest och panik. För varje nytt kapitel i mitt liv har jag tänkt börja om med nya vita blad. Men det går inte att skriva om vissa delar. Jag måste fan bara lära mig sluta bläddra tillbaka varje gång det blåser upp till storm.
Men jag vet också att det går över. Hur skulle det inte kunna gå över när det finns folk som stannar tills tårarna torkat. Folk som pillar i ens hår sådär som farmor brukar. Folk som får en att skratta sådär på riktigt trots allt.
Jag dricker bränt kaffe som blivit lite för kallt och försöker landa igen. Efter en veckas redaktionsöving och skola åtta till elva nästan varje dag längtar jag efter sömn. Men jag kan inte låta bli att älska känslan av att vara så upptagen med roliga saker att hjärnan inte har en sekund över till att tänka på annat.
Men nu är väl livet tillbaka eller något och det firar vi med hemmagjort pizza och vin ikväll. Men först borde jag göra något åt disken som stått sedan i måndags. Kankse.
För att sysselsätta min hjärna med annat än destruktivitet fokuserar jag oerhört mycket på skolan just nu. Det kan också bero på att vi håller på med radio och det är så sinnessjukt kul. Idag hade Evelina&Eric premiär med direktsändning och allt och jag vill bara göra mer radio.
Det enda negativa var att vi slutade innan vid elva = kan inte sysselsätta mig med skola = för mycket tid för mig själv. Lösningen får därför bli att ligga i sängen, dricka kaffe och titta på Girls. Så det ska nog bli bra ändå.
(Ja, detta var bara ett inlägg för att typ bevisa för mig själv att jag existerar och kan leva normalt.)
