För ett år sedan hade jag kommit hem från Malmö och kände mig starkast i världen. Jag inbillade mig att jag stabiliserat mina känslor och lagat det hjära ni slitit isär under för lång tid. Jag trodde att jag hade allt under kontroll och att jag klarade allt. Så jag dansade i det där tältet. Hela tiden letande efter någon. Men det vägrade jag erkänna. Så kom han fram. Han jag velat ha så sinnessjukt länge. Han som jag visste nyss hade separerat med sin sambo. Han kom fram och satte sig sådär nära. Och vi pratade sådär lätt som vi alltid gjorde. Och han gick. Till henne. Sambon han separerat från.
Och fast det gjorde ont orkade jag inte bry mig. För jag visste att det aldrig skulle bli vi. Så jag dansade in i tältet och hittade han jag trodde ville ha mig. Han som skulle få mig att glömma den andra. Han som skulle vara den goda. Och vi dansade och vi gick till lägenheten jag lånade och stärkt av mitt ihoplimmade hjärta berättade jag att jag inte ville vara någon leksak. Något tidsfördriv. Och han förstod och förklarade hur rädd han va för nästa steg. Och jag förstod och sa att vi inte måste ta nästa steg, bara vi vet var vi har varandra. Och jag somnade på hans arm.
Det var sista gången jag somnade på hans arm.
Nu, ett år senare, dansar jag i samma tält. Jag ser honom i samma jacka som för ett år sedan. Men jag kunde inte bry mig mindre. För hur ont det än gjorde när han, någon vecka efter att jag somnat på hans arm för sista gången, sa att han inte ville ha mig, var han inte värd det. Inte han med sambon heller, även om det skulle ta något år och någon typ av förhållande att inse.
Och jag är så jävla glad att jag insåg det. För annars kanske jag inte skulle dansa i samma tält ett år senare och vara tokkär i en människa som i och för sig befinner sig alldeles för långt bort. Ett år går fort. Men när jag tänker på var jag var då, och var jag är nu, är det ljusår ifrån. Och jag vill aldrig tillbaka.
Det senaste året har varit ett sånt jävla upp och ned. Rent helvete och total lycka. Jag trodde allt var klart när han skickade det där smset när jag satt på tåget hem till Sundsvall den där höstdagen i slutet av oktober. Nu är det han och jag tänkte jag. Det här har jag ju velat i flera år. Nu, nu äntligen vill han ha mig också. Men det blev aldrig så bra som jag trodde. Vi var inte så bra som vi en gång verkade. Jag har aldrig varit så förvirrad. Det kan inte stämma. Vi är ju perfekta. Det har vi vetat i flera år. Vi är som gjorda för varandra.
Men det fanns alltid någon annan. Och när ångesten blev för stor var det honom jag ville vara med. Jag visste det inte då, men det var väl självklart hela tiden. Jag vill inte vara med han som, när jag berättar en av mina innersta hemligheter, svarar med att vissa saker måste man bara komma över. Jag vill vara med han som låter mig gråta i hans famn och hjälper mig att andas genom paniken.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt. Kanske att jag bara är så jävla glad över att jag vågade byta spår. Håkan säger att man måste dö några gånger innan man kan leva och jag har spenderat så många tårfyllda nätter åt att undra hur många gånger det är meningen att man ska behöva dö egentligen. Men jag hoppas att jag dött klart nu. I alla fall för kärleken. För när han viskar att det är han och jag nu, då spelar inget annat någon som helst roll.
I år var det fyra år sedan jag tog studenten. Fyra år sedan jag sprang ut på trappan och sjöng om studentens lyckliga dar och dansade och skrek på ett flak medan det åkte varv efter varv runt staden och hånglade på dansgolvet med andra människor som tror att de är bäst i världen för en dag. Och fast det är fyra år sedan jag gjorde allt det där får jag alltid samma panik när dagen kommer. Kontrasterna blir aldrig så stora som när de vitklädda och fulla människorna står där och skriker att de är kungar för en dag, och jag står bredvid och bara får titta på. Aldrig får jag sådan panik över att missa något.
Jag klarar liksom inte av att bara nöja mig med att jag har det bra. Jag måste veta att jag inte kunde ha det bättre. Och det kan man ju nästan alltid. Och därför får jag panik. Jag får panik över tanken att jag kanske inte lever så mycket som jag kan.
För att lindra ångesten över att det är dom och inte vi som har roligast fick vi ta till alkoholen och ha någon egen typ av champagnelunch.
Om trettio timmar sitter jag på ett tåg på väg hem till Västerås. Förmodligen bakis och trött och med ont i hela kroppen och separationsångesttårar som vill ut. Om trettio timmar lämnar jag staden jag älskar att hata. Och jag tänker inte vara sån, för det har alla andra redan varit så mycket bättre. Men jag kommer sakna den här staden. Tre månader utan den känns långt. För långt. Vem ska göra tummen och vända varje dag till en bra dag? Vem ska vara förvirrad och typ glömma sig själv? Vem ska vara för pepp på fest så jag får bädda ner henne i min säng? Vem ska springa runt med kamera och iphone och säga åt en att sitta still för att få en bild? Och vem ska pussa mig i pannan medan jag sover?
De säger att kärlek ska vara enkelt. Att det bara ska vara rätt. Jag tror de har fel. Hur skulle något som betyder så mycket. Som är så mycket. Hur skulle något som är så svårt och kan göra så ont, kunna vara enkelt? Någon sa någon gång att jag verkade tro att kärlek är det som hela tiden är på väg bort från mig. Att det var fel. Att kärlek var det som stod kvar. Jag förstår vad han menade. Men jag vet inte om han hade rätt. Jag vet inte om kärlek för mig är det som är på väg bort, eller om min kärlek alltid bara varit på väg bort.
Jag tror det är därför jag är beredd på en kniv i bröstet varje dag. Varje morgon jag vaknar bredvid dig är jag beredd på att det är den sista. För min kärlek är alltid på väg bort. Det har den alltid varit. Men den kanske inte alltid behöver vara det. Vore ju så trist om det var så. För inget gör mig så glad som när jag får somna på kvällen och veta att vi i alla fall får en natt till.
Och precis då spelar de Håkan Hellström på radion. Och han skriker åt mig att jag kan inte fånga dig. Och att jag inte ska bryta ihop nu. Och att allt bara är falskt och bedrägeri. Det kanske det är. Jag vet inte. Bara du fattar att jag inte bryr mig om det i så fall. Bara du inte gör såhär mot mig.
