Jag är uppriktigt ledsen, men just nu är jag nykär och frånvarande. Heheheee... Twitter har fångat mitt hjärta. Men känner ändå att denna plats är den där trogna kompisen som låter mig vara just nykär och frånvarande, för den vet att jag kommer tillbaka. Tids nog. Och det är ju trots allt för sin bästa vän man berättar sina innersta och djupaste tankar. Så tills smekmånaden är över får ni hålla tillgodo med TwitterEve.
STOPPA PRESSARNA! Ville bara säga ett stort stort grattis till finaste Morgonpasset i p3 som vann Stora Radiopriset för årets morgonprogram. Är det någonstans jag vill vara ikväll så är det på den efterfesten med alla glada radiomänniskor. ELLER så vill jag dricka kaffe med dig för idag är det damdamdam National Coffee Day! Så ta en jave och var glad.
Den helt sjuka bilden får visa dagens tredje känsla, ren och skär lycka. I alla fall inbillar jag mig att det är det. Dels för jag har så otroligt fina vänner, både gamla och nya, att jag ibland tror att någon driver med mig. Varför har liksom just jag dessa underbara människorna i mitt liv? Dels för att jag befinner mig på en plats i livet där jag trivs otroligt bra för tillfället. Och såklart för att du får mig att le dag efter dag. Du får mig att bryta ihop i skrattanfall lite då och då och det känns bara så bra just nu. Jag tror det är lycka!
Jag vill att du ska veta att det känns så förbannat jävla bra att kunna träffa dig och se dig gå utan att önska att du kom tillbaka. På något sjukt jävla sätt känns det så skönt att det är du som sitter på golvet och ber mig komma tillbaka. Äntligen kan jag se dig som den patetiska människa du är. Jag kan säga det jag vill ha sagt och sedan återvända till mitt. För jag har något att återvända till nu. Jag behöver inte dig längre. Men någonstans långt där inom mig kan jag ändå inte låta bli att tycka synd om dig. Du är trots allt en människa jag tyckt väldigt mycket om. En människa som tagit upp större delen av mina tankar under en väldigt lång tid. Jag vet att detta inte är ditt rätta jag. Jag vet att det blivit fel någonstans. Men du måste se till att ordna upp ditt liv, vare sig du vill inse det eller inte. Jag känner mig mest bara lättad över att ditt instabila känsloliv inte går ut över mig längre. Jag är så glad över att jag inte låter mig luras när du bönar och ber om att jag ska stanna.
Sitter inne på så otroligt många och blandade känslor just nu. Glädje, frustration, ilska, men mest av allt bara ren och skär lycka. För att få plats med all denna lycka tänkte jag börja med att försöka göra mig av med lite ilska. Ta en titt på detta, hata en stund och gör sedan något bra. Typ gå med i UMR. Så, nu orkar jag inte vara ilsken mer utan tänkte förgylla min eftermiddag med Tankesmedjan.
Jag ville mest bara meddela alla att jag är så jävla stolt över mig själv. I år efter år har jag gått runt och tänkt att jag vill göra något. Att jag vill ta ställning och engagera mig. Att tänka tanken är ett första steg. Men från det första steget är det ändå ganska långt till nästa, att faktiskt göra något. Just därför är jag så otroligt stolt över att vi, ett gäng arga och desperata ungdomar, för ungefär ett år sedan beslutade oss för att visa vårat misstycke med samhället. Jag är så stolt över att vi klarar av att ordna saker. Stora och viktiga saker. Jag är så förbannat jävla stolt över att vara en del av detta underbara lilla sällskap antirasister. Med detta sagt ska jag fortsätta försöka få tillbaka normal kroppstemperatur efter dagens/kvällens manifestation.
Åh vad jag önskar att folk kunde få byta liv med mig lite då och då. Dels för att förstå mig. Förstå mina känslor och tankar. Varför jag är som jag är. Men mest av allt önskar jag att alla skulle få ta del av mitt oftast så underbara liv. Jag älskar dagar som dessa då jag ständigt går runt med en pirrande känsla av glädje inom mig. Jag älskar att utan förvarning brista ut i ett skratt som inte går att hejda. Åh allt är bara så fint just nu och jag har ingen aning om varför. Men vem fan bryr sig om anledningar hit och dit. Jag vill bara fortsätta skratta.
Jag vet inte om jag hatar eller älskar mitt sätt att hantera jobbiga saker. Kanske för att jag inte hanterar dem alls. Jag trycker undan dem och känner absolut ingenting. Jag är långt ifrån en djurmänniska men klart som fan även jag har känslor för en katt som funnits där sedan jag var två, tre. Idag avlivades han. Alla gråter eller visar deras känslor på något sätt. Alla utom jag. Jag funderar på om jag ska köpa den där svindyra jackan eller inte. Jag blir arg för att min hosta aldrig ger sig. Jag tänker på dig. I ett försök att inte verka totalt apatisk säger jag med min mest nedstämda röst till min gråtande farmor att det är tråkigt. Försöker trösta med att han ju trots allt är otroligt gammal. Inget hjälper och jag blir bara arg på mig själv när jag hör min likgiltiga röst. Så för att känna något annat än förvirring och tomhet tänkte jag nu lägga mig i sängen, stirra upp i taket och lyssna på Devendra Banhart.
Fick en otroligt rolig komplimang/diss, det är en tolkningsfråga, idag när jag vandrade runt på stan i min ensamhet. Framför min i rulltrappan stod en kort, mörk, man klädd i rock med färgglada detaljer och en ännu mer färgglad huvudbonad. Tänk pårökt nykter hippiealkoholist. När rylltrappan var uppe vände han sig om och fick syn på mig. Jag, som todde han skulle fråga om en cigarett eller liknande, fick en chock när han istället näst intill skriker ut "JÄVLAR vilken häftig frisyr! Helvete vilket FLUFF!" Jag, fortfarande chockad skrattar fram ett tack och trodde han var klar där, men nej. "Det där har du gjort bra du! Mycket mousse och grejer. Fan va snyggt!" Jag kan inte annat än fortsätta skratta samtidigt som jag ser alla människor runt omkring vända sig om och iaktta mitt hår. Mellan mina kvävda skratt svarar jag att mitt hår helt enkelt bara ser ut såhär och tränger mig vidare mot bussen. Den okända korta och färgglada mannen står kvar och ropar något om att det är helt fantastiskt innan jag försvinner in i folkmassan och hans ord blandas upp med stadens allmänna myller. Jag väljer att ta detta som en komplimang och kan inte låta bli att småle lite för mig själv vid tanken hans uppriktiga fascination.
Det är den där känslan av att jag ger mig som jag hatar. Men det är för mycket i mitt huvud just nu. Jag klarar inte av oordningen. De fina stunderna är för fina för att låta kaoset ta dem ifrån mig. Så jag lägger ner. Jag ger upp. Pausar allt som inte är livsviktigt. Det enda jag trots allt vill är att ha tid att leva. Och dricka kaffe.
Nyss hemkommen från Stockholm. Tror jag har ont i varenda del i min kropp. Om det beror på väskbärande eller lite för intenstivt dansande är dock oklart. Kul var det i alla fall. The Ark var fina. VIP-läktaren var fin. Allt var fint. På tal om fint, med mig hem fick jag ett par underbara silverbyxor. Nej, om man skulle ta och powernapa lite.
JIPPI! Slipper ge TSKNAS den andra chansen idag fööööööör Filip och Fredriks podar kommer tydligen ut på torsdagar igen! Dagen är räddad och jag tror jag har fattat ett beslut. Återkommer till det. Just nu är jag för glad för att tänka på alla dessa alldeles för stora beslut.
Tänkte bara informera om att TSKNAS står för "Till slut kommer någon att skratta". Så slipper någon mer söka reda på svaret. Erkänner dock att namnet var ganska roligt. Roligare än poden i alla fall.
I väntan på fredag och ny podcast tänkte jag ge någon annan podcast chansen att förgylla min dag. Den där TSKNAS har det ju varit snack om på mitt nya favorittillhåll twitter. För det första var jag otroligt nyfiken på vad det stod för, och för det andra hade jag hört att Soran Ismail skulle vara med, och han kan ju vara kul ibland. Jag gav avsnitt 49 sjutton minuter och fyrtioåtta sekunder, sedan ville jag dö. Under dessa sjutton minuter och fyrtioåtta sekunder (OBS av en timme, tre minuter och femtiofem sekunder!) drog jag inte på mungipan en enda gång. Kankse var lite, lite på väg någon enstaka gång. Ingen höjdarpod med andra ord. Funderar på att ge ett avsnitt med Soran ett ärligt försök, men tills jag glömt dagens skräckupplevelse smörjer jag öronen med gamla favoritpodar.
Det är mycket just nu. För mycket. Men ändå inte tillräckligt mycket. Min hjärna är full och min kalender likaså. Skulle inte den hjälpa mig att rensa upp? Strukturera mitt liv? Min kropp strejkar på alla sätt den bara kan. Vägrar bli frisk, gör ont överallt, håller andan i sömnen, får inte upp värmen och allt annat piss som bara finns till för att förstöra mitt annars så underbara liv. Jag är så förbannat glad och så sjukt jävla bitter på samma gång. Jag är världens bästa människa men gör allt fel. Jag älskar mitt liv men varannan sekund vill jag helst bara dö. Jag har allt planerat men vägrar följa mina egna planer. Jag vet vad jag vill men det enda jag gör om dagarna är att bränna varenda bro dit. Jag är så schizofren att jag blir tokig! Det enda som gör mig tokigare är att du verkar vara minst lika schizofren.
Fick en chock när jag vaknade av att radiosnubben påpekade att det var måndag. Är det inte fredag idag? Torsdag i alla fall? HÄPP! En mild men ack så påtaglig frossa gör att jag inte vågar kliva fram ur täcket. Än mindre vågar jag kolla temperaturen utomhus, tillika regn-/stormnivå.
Jag hatar att träffa dina vänner. Jag hatar att de hälsar på sig som om ingenting har hänt. Jag hatar att de behandlar mig som om det forfarande var du och jag. Jag hatar att jag önskar att det var du och jag när jag träffar dem. Jag hatar att de får mig att sakna dig. Jag hatar dig. Jag saknar dig. Jag hatar dig. Jag saknar dig.
Tänka sig att det skulle ta så lång tid för ett tacktal att hamna på youtube. Trodde sådant gjordes på en sekund numera. Men här är det i alla fall. Filip och Fredriks tacktal från kristallen. Bobby Fischer i all äre, men jag saknade det utlovade tacket till podcastlyssnarna.
Eftersom jag är en hipp människa hänger jag såklart med i alla hippa saker som händer. För några månader sedan bestämde jag mig för att kolla upp det där med twitter som var sååå på allas läppar och tydligen det nya facbook, blogg, ja det nya ALLT. Sagt och gjort. Jag regestrerade mig, leta upp lite coolt folk jag hört rykten om, tryckte på "follow" och loggade ut. Nästa gång jag loggade in fick jag panik och vände i farstun. Under dessa månader, fram tills i förrgår, har jag vågat vägra twitter. Men i förrgår hände det alltså. Jag gav mig fan på att leva upp till min hippimage jag gett mig själv och spenderade timmar åt att försöka förstå mig på detta invecklade forum. Efter lite googlande vet jag till och med vad hashtag betyder. Så här har vi den, min alldeles egna twitter!
Jag är kär. Skulle bara kolla upp hur Anton Almqvist, den mysiga gotlänningen från p3 populär, såg ut men hittade så mycket mer. Jag hittade min blivande man. Åh vi är som gjorda för varandra! Så Anton, när du läser det här kan du väl kontakta mig? Om inte annat så ses vi när jag får jobb på p3, vilket inte bör dröja alltför länge. Håll ut Anton! Jag ska rädda dig. Jag lovar.
Blev korthårig idag. Mycket nöjd. Kom fram till att jag ska börja klippa mig oftare. Om inte annat så för egoboosten. JAG ÄR STANS SNYGGASTE TJEJ. Bara så ni vet. I rent glädjerus råkade jag glömma att jag hade två andra viktiga missions på stan. Jag hade ju för fan möte och skulle fixa böcker på biblioteket. Istället köpte jag mig en sportbh, satte mig på bussen och skrattade mig harmynt till tankesmedjan samtidigt som jag inte kunde sluta smeka mitt eget hår. Tror jag blivit pervers.
Efter en smärre panikattack och under pågående andnöd beslutade jag att hoppa av en av mina tre kurser. Kände att jag trots allt vill kunna leva ett fungerande liv. Ett liv utan paralyserande stress. Jag klarar det här. Jag klarar det här. Jag klarar det här. Klarar jag det här?
Köpte förresten en otroligt fin västa häromsistens. Fyra guldpengar tror jag jag fick ge för den. Det var det värt. Att jag sedan har fått någon typ av sjalfetisch behöver vi inte gå in på nu.
Horoskopet sa att jag skulle smida medan järnet var varmt, och OJ vad jag smider. På precis alla järn jag kan hitta. Utom ett. Det järnet ligger för tillfället på svalning. Råkade bli lite överhettat. ÅH! Metaforer i mitt hjärta. I alla fall så bokade min darling in oss på Clarion Hotel Sign i storstaden den sextonde september. Nejmen vänta. Kan det vara samma dag som The Arks avslutningsspelning på grönan!? JAG LÄNGTAR SOM EN TOK! Spelningen på peace var underbar så jag kan inte ens föreställa mig hur fantastisk den absolut sista kommer bli. (Kändes fel att skiva absolut sista eftersom de förmodligen kommer göra någon återföreningsturné och det därmed inte är absolut, men ändå.) Så i detta nu dansar jag runt i min ensamhet till just ark och väntar på att min omtalade darling ska hämta upp mig. Fotboll och rosé väntar i bigsis nya lya. Jag är bara på så jävla bra humör och kan varken sluta le eller dansa. Och detta trots att du just nu beter dig som jag vet inte vad. JAG HAR BLIVIT SJÄLVSTÄNDIG!
Ännu en gång kommer jag och chockerar min omgivning. Jag, Evelina Trippelpunkthataren Olsson, sätter en rubrik med, hör och häpna, TRE punkter. Och ack så bra det ser ut. Pratade med någon om att det borde finnas en åttonde dag. En dag då man kan göra allt man inte hann under veckans övriga sju dagar. En dag som liksom blir som en bonusdag. Som en söndag utan dagen-efter-lördagskänslan. Den räknas inte riktigt men finns där ändå. Just nu skulle jag behöva den dagen att sätta in imorgon. Jag har förbannat jävla mycket att göra men absolut ingen tid att göra det på. Måste ta mig till biblioteket imorgon. Hittar jag inte de två böcker jag tydligen måste läsa till slutet på nästa vecka lägger jag ner den första av tre kurser jag tänkte hinna med i höst. GE MIG EN ÅTTONDE DAG!
