Åh vad jag älskar att organisera saker. Speciellt ofarliga saker som fester. Dock är denna fest inte så ofarlig som de brukar vara. Denna fest är jag rädd att jag kommer bryta ihop lite smått. Därför tänker jag intala mig att det är en fest som alla andra och inte alls min sista i staden på väldigt väldigt länge. Att jag inte alls flyttar bara några dagar efter. Men det kommer bli bra. Jag vet att det kommer bli bra. Jag har så många planer på vad jag ska göra med min alldeles egna tid när jag kommer ner. Jag längtar. Men jag blir rädd när jag bara kommer längta i två veckor till.
Att bli sjuk nu ingick inte i mina planer. Att börja veckan med att ligga vaken med frossa hela natten känns inte som den ultimata starten. Jag ska ju sväva runt på rosa moln och räkna ner dagarna. Inte ens kaffe kan rädda mig idag, det ger mig bara ont i magen. Då är det illa.
Man skulle kunna tro att klarhet föder klarhet. Inte i mitt fall. Eller jo, jag vet ju vad jag måste och vad jag vill. Jag måste bort från den här staden ett tag. Jag måste få en chans att bygga upp mig själv från början. Det skulle kunna vara så enkelt. Bara åka och göra det jag måste och vill. Men du finns inte där. Och hur mycket du än lovar att finnas kvar när jag kommer tillbaka kan jag inte tro dig. För skulle jag tro dig, skulle jag också kunna bli krossad. Och skulle jag bli krossad måste jag bygga upp mig själv igen. Och så kommer det hålla på för resten av våra liv.
Men hur mycket jag än försöker kan jag inte förneka att vakna bredvid dig får mig att le. Att mina lakan aldrig luktar så gott som när du har sovit i dem. Att min säng aldrig känns så tom som när du har lämnat den.
April. Såg allt jag ville ha försvinna. Rasa ihop i en hög. Jag gjorde samma sak. Lyftes upp av min fina W. Solen kom och jag pausade en del av mitt liv för att slippa krossas. Sökte febrilt efter en plan som skulle ta mig ifrån mig själv. Ville alldeles för mycket men stod kvar. Spenderade månadens sista timmar med en flaska rött, en nyfunnen vän och hans gitarr.
Maj. Kastades mellan hopp och förtvivlan som aldrig förr. Fortsatte dricka rödvin med min nyfunna vän och hans gitarr. Mest för att glömma vad jag egentligen ville ha. Hatade mycket men älskade ännu mer. Började planera olika flykvägar ur staden där alla känslor fanns.
Juni. Spenderade fler nätter med dig. Visste långt där inne att det var fel men kunde inte sluta. Klev in i ett mörker och tvingades till slut att ge upp. Tappade bort mig själv på grund av dig. Flydde till festival med vänner och alkohol och musik och skratt och massa fint.
Juli. Insåg att du var en ful fläck jag inte ville bli av med. Flydde till Gotland och levde livet. Lite med dig. Åkte till en stuga och väcktes mitt i natten av ett samtal som förändrade allt. Levde på gränsen mellan två värdar. Gjorde mig redo att ge upp den ena. Tog tillbaka, gav upp, tog tillbaka. Såg ett ljus där någonstans. Bröt ihop.
Augusti. Ville för mycket och begick ett stort misstag. Litade på fel person. Bytte för ett tag ångestattackerna mot fnissanfall. Bröt ihop totalt och raderade dig ur mitt liv. Gick sönder. Pusslades ihop och lärde mig skratta igen. Började få struktur. Kände mig stark och gick inte på dina löften om en framtid. Hittade en egen framtid.
September. Visade sig vara en bra månad. Sket i det mesta och de flesta. Klippte mig och blev kär i Twitter. Fnissade mest hela tiden. Åkte till Stockholm och såg Ark. Upplevde några av årets bästa dagar. Du bad mig komma tillbaka och jag sa nej. Jag hade något så mycket bättre. Var mest lycklig hela tiden.
Ja, här kommer något så trivialt som en årskrönika om mitt eget år. Mest för jag själv ska försöka få lite klarhet i vad som hänt detta år som fått mig att kastas mellan hopp och förtvivlan på ett sällan skådat dramatiskt sätt. Vad som fått mig att ena dagen skratta tills magen krampar, när jag andra dagen gråtit mig till sömns.
Januari. Jag började med att vara lite kär men vägrade erkänna det för något, och inte minst mig själv. Jag inbillade mig att jag själv kunde styra över mina känslor och när jag skulle sluta leka med tanken. Läste Jack och drömde om att fly till en stuga på Gotland. Lördagsnätterna spenderade jag i någon annans soffa med någon annans man.
Februari. Jag bröt mot regler och hoppades så innerligt på att någon annan än jag skulle få ta konsekvenserna. Jag kände mig fortfarande mer levande än krossad. Helgerna var våra och alldeles för fina för att spotta på. Jag sprang runt med mitt eget hjärta i handen men kände mig för levande för att stoppa tillbaka det. Ville chansa. Åkte till USA.
Mars. Spenderade större delen av månaden i USA. Började erkänna för mig själv att jag nog skulle få mitt hjärta krossat inom en snar framtid. Vägrade ändå släppa tanken på oss. Du vägrade låta mig göra det. Gav mig små, små löften. Idioter spred rykten och ett hat började växa inom mig.
Känner att jag är på göra-stor-sak-av-ALLT-humör. Därav en nedräkning till SuperFörstaFredag. Med tanke på hur fullmatade de första veckorna av 2012 är kan det året inte bli annat än mitt mest spektakulära av de 21 år jag funnits på denna jord. Dock kan jag fortfarande inte ta in att det är mitt eget liv jag faktiskt planerar. Jag kan inte riktigt förstå att jag det jag som ska flytta. Jag som ska lämna allt och alla och börja om på en helt ny plats. Kanske slår mig i bilen ner. Vem vem. God jul förresten.
Återförenades i natt med min bästa vän, min livskamrat och stora kärlek - värmefilten. Hade glömt hur otroligt livskvalitetshöjande den är. I natt tänkte jag även gå till sängs med en annan mycket kär vän, min elefant! Inte nog med att den är otroligt söt, den är praktiskt också. Några minuter i mikron och den värmer mig gott där den ligger och myser i min famn.
Det finns inget jag älskar så mycket som övertydliga hemsidor. Bussbalte.nu är ett praktexempel på just detta. En fattar grejen DIREKT. Det är en hemsida om bussbälten. Genialt! Där hittade jag ju såklart även svaret på min fråga angående lagen om bälte på bussar. Lagen säger att resenären ska använda bälte i buss om det finns. Om resenären är under 15 år är det föraren som ska se till att bältet används. Den 1 januari 2004 skärps lagstiftningen. Alla nya bussar (förutom de som går i renodlad stadstrafik) ska vara utrustade med bälten.
Jag vistas tydligen i renodlad stadstrafik och anses därmed vara utom fara vad gället bussolyckor. DOCK måste jag påpeka att jag så sent som förra året hamnade i diket med bussen. Just saying...
Alla bussar måste ju ha fått bälten inmonterade när lagen infördes, är det då inte lite slöseri på resurser att montera bort dem igen? Bara en tanke. ds.
Då jag är en flitig bussåkare (ja, jag erkänner, jag GILLAR att åka buss) har jag varje morgon och ibland även eftermiddag, beror lite på om jag är upptagen med att tjuvlyssna/tjuvkika på folk, lite egentid att fundera över sådant jag tycker om att fundera över, vilket är det mesta. En av de saker jag funderat mycket på den senaste tiden är vad som hände med bälteslagen på bussar. Infördes inte den för bara något år sedan? Och det var ett himla rabalder om att det skulle storma in poliser och alla skulle få böter för de var too cool for bälte och bla bla bla.
I samband med att snön behagade anlända drabbades jag av en smärre dödsångest och började febrilt leta efter säkerhetsbältet innan bussen fick för sig att åka av vägen. Till min stora fasa hittade jag inget bälte. Sneglade över på sätet bredvid för att se om jag kanske bara valt dödsplatsen, men ICKE. Hela bussen var bälteslös och borta var även uppmaningarna om att alla måste bära bälte under bussfärden. Sedan dess har jag alltså funderat och funderat och letat och letat efter ett säte som kanske, kanske har kvar en rest av den enkla livsförsäkringen - HELT i onödan. Säkerhetsbälten på bussar existerar inte längre. Sorgligt men sant. Lev väl!
Min kropp har ännu en gång svikit mig. Det senaste året har den gjort det alldeles för ofta. Jag brukade skryta om mitt immunförsvar, stoltsera med en fräckfri stämma när alla andra lät som helveten. Om jag någon gång råkade bli sjuk tog jag hela smällen under natten med skyhög feber och frossa, men när jag vaknade var jag nästintill frisk. Det här året däremot, har jag lagom hunnit bli frisk efter två månaders varannan-dag-feber, när jag återigen vaknar mitt i natten av feberfrossa. Skyller allt på mitt jobb. Med det sagt har jag allts¨bara tre veckors sjukdom kvar. TRE VECKOR. Malmö kommer göra mig frisk igen. Frisk och hel och stark och allt annat som gått förlorat den senaste tiden.
Jag lär mig aldrig att göra matlåda direkt så jag slipper komma på det när jag precis ska gå och lägga mig, alternativt sekunder innan bussen går. Jag lär mig aldrig att duscha i tid så håret hinner torka. Jag lär mig aldrig att hur noga och fint jag är lägger det blöta håret på kudden ser det ut som fan när jag vaknar. Jag lär mig aldrig att det inte är att "unna" mig något att skita i att borsta tänderna när jag råkat lägga mig lite för skönt lite för tidigt. Jag lär mig aldrig att det jag ska göra sen gör jag aldrig sen. Därför tänkte jag nu unna mig att inte borsta tänderna, stryka ut mitt blöta hår på kudden i ett försök att hålla det stilla, skita i att göra matlådan idag och läsa lite krönikor istället. DET kallar jag vardagslyx.
Det finns en bild på dig och mig. Jag brukar plåga mig själv med att titta på den ibland. Den är från den tiden då jag trodde jag visste vart jag hade dig. Från den tiden jag trodde du ville ha mig. Från den tiden du kunde se mig i ögonen och le ditt jävla leende och säga fina saker. Vi ser lite ut som nykära barn som inte vet att kärlek dödar. Några timmar senare låg vi under samma täcke och pratade om ingenting och skrattade åt livet. Men det är längesen nu. Bilden illustrerar en saga utan lyckligt slut. De flesta sagor i mitt liv tycks sakna ett lyckligt slut.
Sedan några dagar tillbaka har jag gått runt med en ständig nervöskänsla i magen. Om den är bra eller dålig vet jag inte. Och det har gjort mig ännu mer nervös. Och jag blir nervös över tanken att vara nervös i tre veckor till. All denna nervositet gör mig otroligt rastlös. Det fick mig till att göra något jag velat och tänkt göra otroligt länge. Jag tog mig ner på stan, relativt tidigt, en söndag, strosade runt lite, tittade på folk utan att höra dem eftersom mina öron enbart har lyssnat på musikhjälpen den senaste veckan, köpte mig en tidning och slog mig ner på ett kaffé med en kopp kaffe. Helt alena. Jag satt där med min tidning och mitt kaffe och det kändes bara bra. Jag kände mig stark. Jag kände att FAN jag är nog på väg tillbaka. Ångesten som styrt mitt liv den senaste tiden bleknade lite och plötsligt kände jag en gnutta glädje. Jag kom på mig själv med att le. Jag kände mig kreativ och fick ett sug efter att skapa något.
Det senaste året har varit en sån jävla karusell. Jag hoppas så innerligt att den senaste uppförsbacken har varit den sista på mycket mycket länge. Jag hoppas så mycket att jag kan få njuta av åkturen ett bra tag nu. Jag vill bara åka med och slippa hålla in armar och ben. Jag vill sträcka upp dem i luften och bara känna vinden i håret och pirret i magen. Jag hoppas det är det Malmö kan ge mig.
Jag vet inte. Men jag tror jag har bestämt mig. Jag tror jag ska till Malmö. Jag tror det blir bra. Frågan är vad jag lämnar. Fortsätter inbilla mig att allt som betyder något finns kvar när jag kommer tillbaka. Mina känslor har en förmåga att lura mig gång på gång. Jag vet inte längre vad som är på riktigt och inte. Är du på riktigt? Och i så fall, finns du kvar när jag kommer hem eller är du inget som betyder något? Ska jag vara ärlig tror jag inte du är på riktigt. Jag tror jag har skapat dig, skapa oss, på något obefintligt. Något jag trott varit på riktigt men som du bara sett som en lek. Men man leker inte så med folk. Man leker inte så med mig. Jag har för lätt för att bli lurad och alldeles för lätt att bli krossad. Jag är så trött på att ständigt krossas av andra. Därför måste jag åka. Börja om och bli okrossbar. I alla fall lite mer stöttålig. Den dagen jag är okrossbar är jag nog död.
Ungefär någon gång varannan månad får jag för mig att se efter hur många som är intresserade av mitt triviala liv. Vaje gång blir jag lika förvånad. Varje gång får jag ångest över att folk kan få en tjuvkik av mina innersta tankar och funderingar och hemligheter. Vaje gång inser jag att mitt bekräftelsebehov fortfarande är alldeles för stort för att sluta.
Ja, jag kanske är överdrivet labil just nu. Ja, jag började gråta för att jag fick svar från hon jag ville hyra rum av. Ja, jag började gråta när svaret var att hon jättegärna skulle ha hyrt ut det till mig men att det redan varit någon där och tittat på det. Ja, jag skrek de allra fulaste ord jag kan när vi bara hade lax med skinn på. Ja, jag la mig på golvet och skrek rätt ut när jag trodde mina middagsplaner hade gått förlorade. Ja, jag skrek åt mamma att jag hade nervösa sammanbrott när hon frågade vad i helvete jag höll på med. Ja, jag är en fullt normal människa i övrigt. Och lasagnen blev god.
Den här dagen har nog varit den mest värdelösa på otroligt länge. Min säng är inte gjord för två pojkar och en flicka. Och hur mycket de än försökte kunde de inte göra mig så glad som jag skulle varit om jag bara vaknat dredvid rätt pojke. Jag känner mig så tom. Förnedrad, tom och krossad. I ett försök att fylla mig med inbillad glädje har jag spenderat hela dagen begravd under mina täcken och kollat 10 avsnitt av Starke man. När tomheten har blivit för stor har jag sovit för att slippa tänka och känna. Äntligen börjar klockan bli tillräckligt mycket för att jag ska få somna igen.
Jag är så arg. Så otroligt jävla arg och besviken och uppgiven och krossad. Din. Jävla. Idiot. Man får inte viska såna ord i någons öra och i nästa sekund göra så. Man får inte. Man får inte. Man får inte. Det värsta är att jag vet att du inte kommer kunna se mig i ögonen när vi ses. Jag vet att du kommer leva ditt liv som om inget hänt. Men något har hänt. Den här gången vet jag inte om jag kan förlåta dig. Den här gången vet jag inte om jag vill lindra din ångest och vinna tillbaka den där blicken. Den här gången spelar det ingen roll hur fina ord du viskar när ingen hör. Du kommer aldrig lära dig att leva efter dem.
Hörde något på nyheterna för någon dag sedan om att en hade större chans att få tvillingar om en får barn på äldre dar. Min första tanke var att jag snarare skulle se det som en risk att få tvillingar. Min andra tanke var en fråga; finns det ett neutralt risk/chans? Något neutralt en kan säga när en inte vill lägga någon värdering i huvurida händelsen är positiv eller negativ. Finns inte detta neutrala ord ser jag det som en oerhörd lucka i det svenska språket som GENAST måste fyllas. Ska undersöka saken.
Hade tänkt berätta om djupa funderingar, krossade hjärtan, stora känslor, små känslor, uppgivna känslor, idioter, älskvärda människor, saknade människor, osaknade människor och allt annat sånt som rör sig i mitt huvud men NEJ. Istället kollar jag idol, lagar morgondagens outfit, rehabar torra händer, mår illa, undviker att spy, letar lägenheter, leta kollektiv, letar rum, orienterar mig i Malmö, mailar en miljard människor, twittrar, läser krönikor och förbjuder mig att tänka negativa tankar. ALLT PÅ SAMMA GÅNG. Fan vad jag är bra.
Plötsligt vaknade jag och så var den bara här. Stod där bredvid sängen och välkomnade mig till resten av mitt liv med en lite för hård kram. Sådär hård så en tappar andan lite men inte vågar säga något. När jag sedan halkade fram på stadens mörka, kalla och tomma gator hörde jag en låt som fick dagen att vändas lite upp och ned. Inte helt men lite. Jag glömde bort, eller förträngde, att detta var första dagen på resten av mitt liv. Plötsligt handlade allt om dig. Du lyckades hitta tillbaka in i min hjärna igen. Något du gör allt oftare nuförtiden. Men sedan läste jag Malmö och mitt liv stannade för någon timme. Du försvanna, eller så ignorerade jag dig bara, och dig också för den delen. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag tar semester från mitt liv fram tills ska vi säga lördag? Eller söndag. Söndag tar vi.
Du vet inte om det än, det kommer bli du och jag. Tillslut.
Jag har återigen pausat mitt liv. Lagt det åt sidan ett tag i väntan på en framtid. Inom några dagar är det dags att plocka upp det igen. Börja snegla framåt. Fundera över vart jag ska spendera den kommande våren. Vill jag vara kvar i den här staden? Den som på senare tid mest gett mig ångest. Eller vill jag ta mig neråt i landet? Bygga upp mitt liv från grunden. Själv. Eller vill jag fly landet totalt? Pausa livet ordentligt och ta tag i det när mörkret inte är som mörkast? Den som lever får se.
Fan vad jag älskar fina taxichaufförer. Som ger en bra råd. Som säger att kärlek är värt att kämpa för. Som säger att känsla går före logik. Som säger att jag är värd någon som behandlar mig väl. Som tar ett extra varv för han verkligen vill att jag ska förstå vad han menar. Som säger att tills motsatsen är bevisad, är du värd mig. Och därmed värd att göra allt för. Och du för mig. Som säger att alla begår misstag. Som ber mig byta skor och utifrån mina nya skor fatta mitt beslut. Som säger att en tvekan är ett ja från känslan men nej från logiken. Och alltså ett ja. Tills motsatsen är bevisad. Snälla, bevisa aldrgi motsatsen. Han sa att du var bra. Han sa att det skulle bli du och jag.
Känns som jag blir lika förvånad varje gång det faktiskt blir fredag. Men nu är den här, och jag börjar den på bästa möjliga sätt. Mysteriet på Greveholm del 2 och kaffe. Mmmmmm. Ikväll ska jag ta med min absolut favoritnorrlänning på middag. Kul.
Är det något jag hatar så är det att få frågan "Men VARFÖR äter du inte kött?". Eller egentligen är det nog inte själva frågan jag hatar, utan sättet den ställs på. Det är det där vad-du-än-svarar-kommer-jag-komma-med-århundradets-sämsta-motargument-som-typ-men-vi-har-alltid-ätit-kött-sättet jag hatar mest. Och när folk ska komma och moralisera över huruvida jag inte tycker fiskar är lika mycket värda. Nej, jag ber så HEMSKT jävla mycket om ursäkt men jag kan omöjligt lida lika mycket med en fisk som med en ko. Men sitt du där och tugga på ditt döda djur och påpeka vilken dålig människa jag är. Ska du inte fråga hur jag har MAGE att döda myggor också. För ja, jag dödar myggor. Med nöje dessutom.
ÅH! Jag fick ett PLÖTSLIGT behov av att lägga pärlplattor. Jag vill göra en uggla och ett rådjur och ett örhänge och en klocka och ett kassettband och massa andra saker! I övrigt känner jag mig stabil.
