Jag misstänker att jag blev brutalt trampad av en klackbeklädd fot igår. Mitt på högerfoten finn en fläck som ömmar något så oerhört. Smått svullet och skiftningar i blått/grönt/grått. Att vicka på tårna är en ren pina och smärtan blir bara värre och värre. Stötte jag på en ande i en flaska nu skulle nog min första önskning bli en hel fot till studenten. KOM IGEN NU FOT!
Oj vad jag är sliten idag. Ögonen vägar liksom hålla sig uppe men annars är det lugnt. Efter gårdagens galenskap förväntade jag mig något mycket värre. Vad hände under kvällen egentligen? Eller en mer passande fråga är väl vad som inte hände. Spännande var det och jag ångrar ingenting ifall någon undrade.
Vilsen och arbetslös gäller ju inte mig längre efter studenten. Jag ger finanskrisen och ungdomsarbetslösheten fulfingret och hoppar på försäljartåget. Tackar och bockar. Dessutom tackar och bockar jag åt Elba som väntar om några timmar. Studentfesterna avtar varandra. Det medför klädångest. En annan ångest som just nu finns i min kropp är bloggångest. Jag fick veta idag att jag kan få mvg i svenska c om jag gör en strålande blogg. Nej men vad roligt! Då har jag en fråga; Vilka inlägg ska skickas in? Ångest ångest ångest. Men en sak i tagen, vi börjar med kläderna. Höres alla glada.
Efter tolv år återstår nu bara två veckor och knappt en dag av skolans vardag. En vardag där man varje morgon gått upp och i stort sett exakt vetat vad dagen kommer innehålla. En vardag där skolan har suttit som en djävul på axeln och viskat att lite mer kan du, lite bättre är du, gör mer! Om två veckor och en dag är den vardagen slut. Om två veckor och en dag börjar ett nytt liv. Inte det riktigt, inte bättre och inte sämre, bara nytt. Helst plötsligt rivs murarna som befunnit sig framför ögonen och det är fritt att gå var man vill. Det är nu man ska leva livet. Det är den här tiden man ska se tillbaka på om 60 år och tänka att oj vad jag levde. Jag känner att det här är en otroligt viktig tid i livet. I evigheter har jag nu funderat på om jag har ångest eller inte. Jag tror jag har kommit fram till att jag inte har det. Dock känns det som att man borde och måste ha det. Jag menar, i tolv år har skolan i stort sett varit ens enda trygghet. Den enda fasta pelaren att hålla i. Jag må ha hatat hela mellanstadiet, kanske hela högstadiet och ettan men den har ändå funnits och man har alltid vetat att det kommer finnas kvar. Om två veckor och en dag finns den inte längre. Borde det inte infinna sig ångest i kroppen då? Nej, jag hoppar ångesten den här gången. Skolan och allt vad den innebär har bidragit med alldeles för mycket ångest i alla dess former redan. Gråter jag floder fredagen den tolfte juni är det antagligen glädjetårar. Jag tror inte det finns något jag hatat så mycket som vissa perioder i skolan. Jag vill inte ens prata om vissa hatkännslor jag har mot vissa år i skolan eftersom de gör för ont. Därför kommer jag om två veckor och en dag stå på ett traktorflek och skrika åt alla småungar att de har flera hundra dagar kvar och gråta av lycka när jag vet att mina flera hundra dagar i skolan är slut. Från och med den tolfte juni är livet mitt och bara mitt och jag kan göra vad jag vill och inte vill. Djävulen trillar av axeln och jag kankse äntligen kan höra fåglarnas kvitter igen. Så nej, någon ångest blir det inte för min del.
Man kan inte annat än skana det när man kollar igeno bilderna. Varje bild ser ju i stort sett ut att brinna upp av värme! Och vad får man här i Sverige? YES regn! Snartsnartsnart är det student och om sådär 24 timmar får jag veta om jag har jobba i sommar eller inte. Spännande. Gårdagen spenderades hos Linnéas Gusti i fyra timmar för att få ihop musiken till utklädnadsshowen. Bara att buga och bocka för mannens insats! Om någon jävel i klassen klagar nu står den först på min lista över folk som ska dödas. På riktigt. Jag hatar, då menar jag riktigt hat, folk som inte gör något, inte tar tag i saker, men ÄNDÅ klagar på det andra har gjort medan de själva inte gjort ett skit. FUCK YOU ALL! Nej, nu borde jag klä på mig eller nåt.
ps. Jag längtar tills jag får rösta för första gången i mitt liv. ds
Trött? frågade han med blicken fortfarande fastklistrad i den tjocka bok han höll i vänsterhanden. Mannen intill stannade upp i sitt försök att inta en mer behaglig ställning. Några millisekunder av tystnad senare svarade han med en förvirrad mumling och fortsatte sätta sig lite bekvämare på den hårda bänken. Mannen med boken ignorerade svaret och höll kvar boken i sin hårda blick. Vad som rörde sig på insidan av hans stela yttre var svårt att avläsa. Han visade inga känslor. Boken var hans allt. Hans älskarinna. Folk passerade och bänkgrannar avlöste varandra. Varje ny person möttes av samma fråga. Trött? Hans röst behöll samma dova tonläge varje gång. Bänkgrannarna, oftast män som redan levt sina bästa år, svarade alltid med samma förvirrade mummel. Tiden gick. Solen började dala från sin tron på himlen och det förbipasserande folket blev allt färre. Han var ensam kvar. Gatulyktornas gula ljus snuddade hans breda axlar utan att skänka tillräckligt med ljus för att se vad som prydde bokens sidor. Sakta slog han igen boken. Dammet yrde. Han reste sig minst lika sakta från bänken. Hans ståtliga kropp var iklädd mörk kostym. Sakta, sakta vände han sig och gick över det våta gräset. Fortsatte över ängen. Efter honom bildades en stig av nedtrampade blommor. Han gick. Sakta och utan mål.
(I väntan på det försenade planet från Turkiet beskådade jag en man. Han satt mittemot och läste en tjock bok. Av någon anledning fick han mig väldigt inspirerad till en till bok utöver den jag redan planerat att skriva. Det tackar jag honom för.)
Jag mår illa och har ätit på tok för mycker för mitt eget bästa. Min mage håller på att sprängas och jag vill bara dö. Eller spy. Jag hatar att jag är så sjukt bra på att laga mat att jag alltid äter mer än min kropp klarar. Dagens kvällsmat skulle ha blivit men mumsig soppa som den så fint hette, men av någon anledning blev det liksom aldrig någon vätska. Jag förstår inte riktigt hur de hade tänkt. Skulle denna sörja bestående av veggofärs, potatitärningar, hackade morrötter, tomatpuré och en hel del kryddor plötsligt förvandlas till en soppa när man kokade den? Jag hoppades på ett mirakel men fick ett annat. Inspirerad av maten som vi åt i Turkiet improviserade jag lite och resultatet blev något i stil med en vegetarisk mosaka serverad i en jättesöt form som pappa fick av Elli i julklapp för något år sedan (hur fan fick hon idén till den?). På toppen smältes ett lager ost och där har vi den! Oerhört gott måste jag säga. Ja, om ni ber snällt kommer jag bjuda på fler smaskigheter.
När jag var där borta många många mil härifrån den stressade vardagen reagerade jag på alla människor som bara satt. Var man än vilade ögonen hamnade de på någon gubbe sittande på en plaststol eller en gumma med sjal om håret som mest såg ut att inte göra någonting. Galningar var det första jag tänkte. Har de inget bättre för sig än att bara sitta och titta? Kan de inte göra någon nytta istället, städa eller så? Hela dagarna kunde de sitta och när mörkret föll satt de fortfarande. Då plockades backgammonet fram på det lilla plastbordet och kedjeröka var vad som gällde. Hur har de tid med allt detta? Har de inget jobb att gå till? Konstiga människor. Men efter några dagar slog det mig att det är nog vi som är konstiga. Jag menar, om man fick välja skulle man väl hellre sitta och prata med en vän hela dagarna och spela backgamon på kvällarna istället för att städa och stressa dagarna i ända? De såg så harmoniska ut där de satt på en halvtrasig plaststol och filosoferade. De utstålade någon typ av lugn som man sällan upplever här hemma. Vi har alla måste och långa listor över vad som ska bli gjort. Men är det verkligen så nödvändigt allt det? Vi lever troligtvis bara ett liv som om man har tur består av sådär 85 år, ska dessa 85 år då spenderas åt att gräma sig över småsaker som bodre bli gjorda? Skulle vi inte må lite bättre av att kanske hoppa över den där tvättiden och ta en stund för oss själva istället? Sitta och beskåda livet lite sådär på avstånd och djupt? Visst, vi kanske får gå i lite smutsigare kläder, men vad gör det? Lite smutsiga kläder har väl ingen dött av? När jag insåg detta kände jag mig lite dum som hade nästan sett ner på folket som bara satt och inte gjorde någon nytta. För vad är det att göra nytta egentligen? Är det mer nytta att städa än att ta hand om sig själv? Nej, jag tycker allt att vi kanske borde inspireras lite mer av dessa människor som behärskar konsten att släppa allt och bara vara. Leva lite mer här och nu och inte lägga livet på hyllan medan vi städar för att kanske kunna slappna av i ett lite renare hus. Slappna av nu. Det var bara en liten tanke som slog mig.
Helt plötsligt infann det sig en oerhörd frihetskänsla i mig kropp. JAG HAR INTE ETT JÄVLA SKIT KVAR ATT GÖRA I SKOLAN!!! (okej nu ljg jag, jag ska opponera mot Lillkulls uppsats i veckan dom dom ska opponera mot min men det räknas inte) Hur skönt är det inte att kunna säga så? På mångamånga år (tror jag) kommer jag vara helt fri från uppstaser och prov och hemtentor och redovisningar och föredragningar och allt vad det är. FATTA! Jag tänkte fira det genom att göra vad jag vill. Efter att jag har fixat lite med ilderna ska jag nog måla en tavla. Bara för att jag äntligen har tid att göra det. Sen ska jag nog sy lite också. Jag har en ide på en klänning som kan funka på Elba. Det enda som tar upp tid nu är allt fixa med utklädnadsshoen. Dock var vi oerhört duktiga och la upp en plan för i stort sett allt utom ansen. Den kommer imrgon. JAG ÄR FRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Jag tycker synd om alla som inte kan dela min känsla. Den är nästan värd dessa tolv jävla år i skolan.)
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. För att samanfatta det hela; Jag vet inte.
Jag har bara en fråga. Är Danoninoreklamen ett skämt eller ska det föreställa ett seriöst försök till något bra? Hur tänkte skaparna? Okej om de hade överdrivit allt och det hade blivit lite kul och ironiskt, men det här är ju bara pinsamt. Dessvärre verkar de vara fullt seriösa. Jag dör och får nog ta och ge mig in i reklamvärlden själv för att ställa allt till rätta.
Så var man hemma igen då. Skönt med ett riktigt tangentbord. Och säng. Och folk. Annars hade jag gärna stannat i solen. Jag hade glöt att jag befann mig i Sverige och att i Sverige kan man inte lita på vädret så jag tog på mig närmaste shorts och cyklade till Ida. Efter några minuter i solen insåg jag att Turkiet är väldigt långt borta och att här sveper det in svarta moln på några sekunder. Men lite regn har ju ingen dött av så ina bara ben fick överleva. Nu fryser jag dock. Återkommer.
Nu hamnade vi ju pa ett oerhort laskıgt ınternetcafe ıgen. Inte nog med att knapparn aınte sitter dar de ska, har ar halften bortsuddade ocksa. Stackars mig. İdag fick vara kaoppar antligen aterhamta oss gen pa grund av daligt vader. De tackar for det men vı grater floder. Sooni makarooni vantar det alltsa restaurang och annu senare utgang. Vi stotte pa tva svenskar som jobbar har och de ska ta oss tıll deras stalle for forfest och sen ar det bara att gor staden. Just det! Vi har varıt sa duktıga pa att snala sa nu kan vı leva loppan de sısta dagarna. Det fırades under gardagskvallen med fınrestaurang. Lıte snalhet sıtter kvar sa vı skıpade drıckan, men har kommer man langt pa att vara svenska och blond sa vı fıck varsınn gıgantısk drınk som matchade vara klannıngar. Jag blev kar ı restaurangens agare. Nej for tillfallet orkar jag ınte skriva mer. Detar aldrig nagon ınne nar jag ar det!
Tankte att jag skulle vara snall och lamna en snabb uppdate fran Turkıet. Mına armar haller pa att brınna upp och jag fattar ınte det har javla tangentbordet. Inget sıtter dar det ska och allt blır bara fel men vad fan gor det. jAG HAR DET SA SJUKT BRA I ALLA FALL. oj. En flarra vın kostar 25 spann och ar hur acklıgt som helst men vad gor det nar folk bjuder pa dfrınkar hej vılt. Vı spela backgammen med de rıktıga grabbarna langs gatan. Da menar jag de rıktıgt coola grabbarna. De sıtter pa plaststolar och tar bort tarnıngarna ınnan man haft en chans att se vad man slog. Nu hınner jag nog ınte skrıva sa mycker mer. Jag saknar er och Ida jag vıll hora allt du hade att saga. Ha sa kul pa kjlassfesten klassen men jag tvekar pa att nı har det rokıgare an jag har. Jag lever lıvet fullt ut.
Om cirkus en timme avgår bilden till allt vi ska fixa i sista minuten. Godis och medicin och allt vad det r. Fuck, jag måste sy empos bikini innan. Lite för stressad för att kunna berätta om hur nervös jag är och hur min hjärna inte kan förstå att om några timmar kliver jag på ett flygplan som tar mig till Turkiet. Vi ses i solen. Eller dimman.
Skaffa studentklänning Skaffa studentskor Projektarbete Religionsredovisning Historiauppsats Hitta sista minuten Planera idrottslektion Plugga matte som bara den Filosofiprov Göra om rummet Filosofiarbete Baka bröd Opponera Jobba på Elba Skaffa kläder till studentkvällen MATTENATIONELLA! Hitta jobb Packa TA STUDENTEN!
Mitt golv består just nu av en hel del högar kläder. Klänningar, shorts, linnen, t-shirtar och strumpbyxor. Jag är sämst på att packa. För blir det inget och sen hittar jag massa grejer som jag ju bara måste ha med. Plötsligt ligger hela garderoben på golvet och väskan går inte att stänga. Men det ska nog gå bra. Problemet är bara at jag inte lyckas hitta någon lucka då jag ska hinna packa klart. Det löser sig. Idag vankas en lång dag. Klockan 16.00 ska vi tre arbetande kvinnor befinna oss i hamnen för att bli upplockade av en båt som tar oss ut till Elba. 86:an är paxad om det skulle vara så. Ida har andratjing och Josefin får väl tredje. Smart som jag är råkade jag gå upp en timme för tidigt imorse. Men vad gör det, man har ju ändå en hel del att fixa med så det var väl bara bra.
Efter att ha ägnat hela två arbeten åt feminism och kvinnokamp känner jag mig nu oerhört insatt och oerhört sugen på att få uppleva det. Om någon har en tidsmaskin på lager så informera mig. Jag skulle i stort sett ge vad som helst för att få bege mig till 70-talet och uppleva all dess charm. Jag vill uppleva det rebelliska klimatet och demonstrera till höger och vänster. Jag vill leva samtidigt som musiken jag älskar och människorna jag beundrar. Att veta att jag aldrig (man ska aldrig säga aldrig. KÄMPA VETENSKAPEN, KÄMPA!) kommer att få uppleva allt detta får mig att känna mig som ett barn vars storesyskon nyss berättat att jultomten inte existerar. Jag vill ju så oerhört gärna! Jag vet att jag skulle trivas så oerhört bra och älska varenda dag. Men så vet jag också att man alltid vill ha det man inte kan få. Tills någon vänlig själ ger mig en tidsmaskin ska jag ligga i mitt rum på den luddiga mattan som mamma tvingar mig att behålla, lyssna på Dylan och drömma. Drömma till ett annat liv som är mitt men ändå inte. I drömmarna är allt jag vill ha mitt för evigt.
Mitt Word säger att ordet "faktan" inte existerar. Varför? Gör det inte det? Det ordet har ju används i miljoner år! Nu måste jag kolla upp det. Fuck att an aldrig kan få lite arbetsro.
(Jag tog mig i kragen för ett tag sedan och ringde upp ett nummer som ringde min telefon igår. Telefonrädd som jag är satt jag och kallsvettades och höll på riktigt på att dö. Och vad fan händer?! När jag väl tagit mig igenom det värsta och signalerna tutar i all oändlighet så är det ju såklart inte en jävel som tar sig tid att svara. Fuck off!)
Skaffa studentklänning Skaffa studentskor Projektarbete Religionsredovisning Historiauppsats Hitta sista minuten Planera idrottslektion Plugga matte som bara den Filosofiprov Göra om rummet Filosofiarbete Baka bröd Opponera Jobba på Elba Skaffa kläder till studenskvällen MATTENATIONELLA! Hitta jobb
(YES! Tur at man har en farbror med behövade kontakter. Torsdagskvällen spenderas på Elba med Ida och i fickan hamnar 700 kronor.)
Fucking kukdag. Börjar med att det är måndag. Bara det skriker ju fuck. Jävla skitmatte och panik inför nationella. YES! Förutom religionsprov, mattenationella och filosofiarbete måste jag också göra opponeringen eller vad fan det heter tills torsdag. Eftersom det är ganska svårt att opponera mot en uppsats man inte ens fått i sin hand behövde jag bara göra på en av dem innan jag åker. Skönt. Under hemfärden lyckades Ida ändå inbringa ett litet litet hopp i min kropp om att detta går att kombinera med packning och allt annat som ska fixas. Jag kände mig nästa taggad på att plugga. Dessvärre varade inte heller denna lycka så länge. YEEES! Kedjan hoppar såklart och jag måste släpa cykeln hem. JAG ÄLSKAR MITT LIV (och att överdriva misär)!!!!!!
Fredagen var så oerhört rolig! Kan det bero på den fina och lugna förfesten? Kan det bero på den bra musiken? Kan det bero på sällskapet? Ingen vet. Det enda jag vet är att det var sjukt kul. Jag tröffade en tysk och fick skryta om mina tyskakunskaper. Han va 25 och bjöd på drinkar som var den äckligaste jag någonsin har smakat. Endans sprit. Mmmm täjst god sa jag och log. Nu bombarderar han mig med sms och tycker att vi ska träffas i veckan. Eller att jag ska komma till Pluto nästa fredag också. Nono tysk. Jag har mött mannen i mitt liv. Han heter Liam och är föga 2 år. Perfekt! Då blir ju jag och Ida släkt! Nej vet du vad. Det där med män har aldrig riktigt varit min grej. Min grej är att ÅKA TILL TURKIET PÅ LÖRDAG!!!!!!
Eftersom vi (läs Ida) har varit så otroligt duktiga den här veckan tänkte jag och Ida att vi skulle belöna oss själva. Belöningen bestod av en drive till mcdonalds för införskaffande av den nya (och otroligt efterlängtade) marängsvissen. Himmelriket! Det var vi (läs Ida igen, jag menar, teori, uppkörning, prov OCH uppsats på en vack) otroligt värda. Bör göras igen. in syster har köpt lugnande tabletter till flygresen. Jag läste at de tydligen hjälper vid tillfällig sömnsvårogheter också. Spännande. Frågan är bara vad som räknas som tillfälliga. Sover jag inte klockan tre ska jag ge dem en chans.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med men jag är kissnödig och nu ska jag sova. (Om cirkus sju timmar ska jag mänligen sitta på denna stol igen och förhoppningsvis skriva klart uppsatsen. Mina läppar spricker och nacken börjar kännas som en tegelsten. Nämnde jag att jag var så arg att jag sprang och köpte en klänning för 20 kronor? Det gjorde jag i alla fall. Lyckan varade inte länge. Fuck off! Jag är ute på alldeles för djupt vatten. Alldeles för djupt.)
En gång i tiden var en annan tid. En helt annan tid. Ibland kommer jag på hur skrämmande det är att folk man tyckt så mycket om, kanske till och med älskat, bara kan försvinna sådär. Var tar de vägen? En gång i en annan tid kan man ha älskat de man hatar. Varför vet jag inte. Jag skulle vilja tala om för folk jag inte tycker om att jag inte tycker om dem. Jag hatar att folk tror att vi är vänner när det enda jag vill är att slå. Slå så hårt att det äckliga blodet rinner ur de äckliga människorna tills det inte finns mer blod som kan rinna. Vissa saker har jag väldigt svårt för att förlåta. Jag vill bara berätta att jag vet. Jag vet allt och jag hatar att du inte vet att jag vet och tror att jag aldrig kommer få veta. Tro mig, jag vet och jag förlåter inte.
Efter tre timmars nattesömn kankse jag inte har världens längsta stubin. Kul och engagerad klass. För några timar sedan tyckte jag att det skulle bli lite kul att komma hem och (förhoppningsvis) skriva klart uppsatsen men nu vet jag inte längre. Bussen bjöd på en powernap men inte fan blev jag piggare för det. Däremot vaknade jag av att jag höll andan och tur var väl det så jag inte åkte för långt. Nej, jag måste ha kaffe innan mitt huvud exploderar och mina ögon trillar ut.
Jag funderar på att ändra min frågeställning till uppsatsen. Jag har börjat skriva om kvinnokampen under 60- och 70- talet och funderar på att bara skriva om den och hur den speglas genom proggen. Jag älskar uppgiften men fucking jävla kukfilosofin förstör mitt liv. Egentligen borde jag skriva massa CV:n också och skicka till Gotland men hinner man det? NEJ! cutcutcut.
Ledigt. YES! Plugga. YES! Försova mig på en ledig dag. YES! Ida tar körkort YEEEEEEEEEEES! Jag har mått illa i tre dagar och idag är det nog lite värre. Jag funderar på att baka mig något gott för att väga upp allt pluggande lite. Jag måste klippa naglarna. Damn.
På väg till bussen åkte en anna buss förbi. Genom fönstret ser jag en så kallad fjortis sitta och fucka åt mig. Tönt tänkte jag och fortsatte vandra mot min hållplats. Väl framme står samma buss där med samma fjortis och samma fuckfinger. När den början åka och därav passerar mig igen dyker fjortisen ner i liggande ställning och endast ett fuckfinger sticker upp (tror hon, egentligen syns halva hon men vi låter henne tro att hon inte syndes). Jag skrattade hela vägen hem och kan verkligen inte förstå varför bussar hatar mig. Så mycket hat jag känt i samband med bussar. Fuck off!
I skrivande stund borde Ida vara on her way till mitt hus. Filosofiplugg vankas. Efter att ha överansträngt hjärnan med skola hela dagen ser jag verkligen fram emot morgondagens ledighet (som egentigen enbart kommer innehålla plugg, men det känns lite lättare at andas när man inbillar sig en ledig dag). ASTAGGAD PÅ LIVET!
Jag fick plötsligt för mig att jag vill söka till en folkhögskola och bo på internat och läsa något flummigt och leva på studiebidrag och bara ha kul men jag vet inte. Det skulle vara spännande.
Jag hade tänkt skriva uppsatsen idag. Helst komma igång riktig ordentligt så ångest kan släppa lite. Det går inte så bra. Jag har en känsla av att jag bara skriver överskrifter, gör sidbrytningar och tänker att jag skriver det sen för jag vet ju i alla fall vad det ska stå. Jag är ganska bra på att inbilla mig saker. Just nu består min uppsats av 4 sidor, varav en framsida, 3 huvudrubriker, 6 underrubriker och 16 rader text. YES!
Jag tror att våren försvann. Sommaren kom alldeles för fort för vårt eget bästa. u kommer man bli besviken när det antagligen blir lite kallare igen ett tag. Lite regn skulle jag inte tacka nej till. Det får gärna regna hela vecka 21 då jag flyr till Turkiet. Familjen har övergett mig så just nu är Monica Zetterlund min enda vän och hon hjälper mig dämpa skolångesten. I min kropp finns ingen studentångest, fast jag är arbetslös och antagligen kommer att förbli det, nej, det finns bara skolångest. Den borde försvinna om en vecka eller så och då belönar jag mig själv med en resa som jag kanske inte ens har råd med för att kunna leva i sommar också. Men vad fan, man lever bara en gång och varför spendera den gången med att spara pengar till en framtid man kanske inte ens får uppleve. Om jag dör imorgon må det vara utan pengar men jag har i alla fall upplevt.
